Vrede från vänster
Jean-Luc Mélenchon – en rödglödande utmanare till Sarkozy
Je suis le bruit et la fureur, jag är bullret och vreden, säger den franska valrörelsens komet Jean-Luc Mélenchon om sig själv, med en fras hämtad från Faulkner och Shakespeare.
Inför presidentvalet på söndag har han, med 17 procent i mätningarna, chansen att bli trea efter socialdemokraten François Hollande och högerns Nicolas Sarkozy.
Den mångårige socialdemokratiske politikern och ministern fick nog 2008. När partihögern segrade vid kongressen i Reims klippte Mélenchon ”av trohet till sitt engagemang” sitt medlemskort. Nu samverkar hans lilla vänsterparti, efter tysk förebild, med kommunistpartiet. Med dess proffsiga aktivister i frontlinjen samlar han hela den brokiga vänstern – vanligtvis så splittrad – i vad som allt mer liknar ett triumftåg. 50 000 i Paris, 40 000 i Toulouse, kanske 100 000 i Marseille i lördags. Och tredubblade opinionssiffror på några månader.
Retoriken är rödglödgad, stilen populistisk: folket står mot eliten. Mélenchon åkallar Pariskommunen, talar om en ”medborgerlig revolution” och ett ”civilt uppror” mot ”L’Ancien Régime”, och lovar att ”tömma de rikas fickor.”
Men han är ingen revolutionär. I det boktjocka valmanifestet Människan först växer politiken ur valsedeln, aldrig ur gevären, och förslagen syftar inte till ett helt nytt ekonomiskt system. Snarare är det ett ambitiöst vänstersocialistiskt program med inslag från de latinamerikanska försöken med deltagardemokrati. Fokus ligger på ekonomisk utjämning. Vänsterfronten vill bland annat återinföra 35-timmarsveckan, förbjuda företag som delar ut vinster att avskeda personal och man säger nej till EU:s åtstramningspolitik.
Medan socialdemokraten Hollande kräver pension från 60 för några få, att minimilönen ska stiga med tillväxten och 75 procents skatt på inkomster över en miljon euro, så säger Vänsterfronten 60 år för alla, höjd minimilön med 20 procent och 100 procents skatt på inkomster över 360 000 euro. Så pressar man debatten vänsterut.
Mest innovativ är idén om en maximilön. I ett och samma företag ska den bäst betalde tjäna som mest 20 gånger mer än den sämst betalde. Vill man höja direktörslönerna måste man alltså höja lägstalönerna först. Nej, det är inte så tokvänster som det låter. Brittiska Torys har samma idé, fast bara inom offentlig sektor.
Kritiken är den väntade: Mélenchon lovar guld och gröna skogar, men kan inte betala för sig. Vänsterfronten skulle förvandla Frankrike till ett nytt Grekland.
Både Sarkozy och Hollande har lovat att inom några år balansera statsbudgeten. Att det innebär en välfärdsmassaker som ställer det mesta i skuggan talar de tyst om. Sunda statsfinanser, som mantrat heter i Sverige, ska lugna investerare och långivare.
Vänsterfrontens framgångar en fin illustration till den belgiska postmarxistiska teoretikern Chantal Mouffes tes om riskerna med samling i mitten. När de dominerande partierna är överens om riktningen dör den politiska passionen. Politik blir ett samtal bland likasinnande, inte en kamp mellan motståndare.
Men samförståndet i mitten öppnar flankerna för partier som inte drar sig för att mobilisera starka känslor. Till höger sedan länge Le Pens Nationella Fronten. Och nu, till vänster, Mélenchon, som vägrar spela med när huvudkandidaterna vill göra halalkött och insatser mot terrorismen till valfrågor. Han tog ingen paus efter morden i Toulouse, han kräver papper åt de papperslösa och säger att valet inte ska handla om ”invandring eller säkerhet, utan om att fördela rikedomen.”
Problemet, skriver Mouffe, är ju att de sociala motsättningarna fortlever i samhället, ojämlikheten har ökat snabbt under Sarkozy, och vill vi inte i slutändan ha gatustrider, måste de ges demokratiska uttryck.
Mélenchon hämtar sin kraft just ur det senaste årtiondets folkliga protester mot nedmonteringen av välfärdsstaten. Ur den globala rättviserörelsens krav (flera ledande Attac-medlemmar stöttar öppet partiet), ur den segrande nejsidan i folkomröstningen om EU-
konstitutionen 2005 och framför allt ur det massiva motstånd mot Sarkozys pensionsreform, som för två år sedan drog ut miljoner på gatorna och lamslog landet med strejker.
Det är det bullret och den vreden som nu får sitt partipolitiska utlopp och driver vänstern mot en historisk valframgång.
