Så mycket för Herman och hans principer
Lindqvist försvarar sig: Pratar med alla medier, oavsett politisk inriktning
Herman Lindqvists försvar för att han lät sig intervjuas av en nazistisk sajt är att han pratar med alla medier, oavsett politisk inriktning.
En fin princip om yttrandefrihet kan man kanske tycka. Tills det framkommer att han vägrar kommentera saken i de stora dagstidningarna. När den antirasistiska tidningen Expo ringer slänger han på luren.
Han ställer alltså gärna upp på höviska frågor från rasister, men accepterar inte kritiska frågor om saken från antirasisterna. Så mycket för principen.
Ingenting tyder på att Lindqvist skulle vara nazist, antisemit eller antidemokrat. Hans kontaktyta mot de bruna är nationalismen. Hos Lindqvist bygger den delvis på flaggviftningar, hovnigningar och hyllningar till den stormaktstid då ärat vårt namn flög över jorden i takt med att småfolket slaktades på Europas slagfält. Men inte enbart.
I den krönika i Aftonbladet (9 juni) som eggade nazisterna så till den milda grad att de ville göra sin intervju försöker han också skriva in freden, demokratin, åsiktsfriheten, jämlikheten och respekten för barn i ”det svenska”.
Vi ska älska dessa ting, inte för att de är bra, utan också för att de är svenska.
Plötsligt blir då varje kritik av nationalismen en kritik av jämlikhet och omsorg om våra minsta. Kritikerna blir förstås monster.
Lindqvist klipper – med ett språkbruk som faktiskt känns igen från ytterhögern – till med anti-svenska, sadonationalistiska, fosterlandsförnekare. Det är så nationalism fungerar. Den försöker stuva ner saker folk
gillar i en nationell förpackning och parasitera på dem.
Det är med samma logik som nazisterna nu paketerar ner den bara allt för villigt pratsamme Lindqvist i sitt judehat.
