Hopplöshet i grova drag
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2015-04-10
”Den lätta doften av outvecklad kuk, den knappt skönjbara dunsten av en snart gryende sexualitet. Det var så upphetsande.”
Det där är en av de äckligaste meningar jag någonsin läst. Och jag läser den om och om igen, i kapitlet om den ensamma kvinnan som finner lusta i barns kalsonger. Det är så tecknaren Henrik Bromander jobbar: med ett obehag som jag inte kan slita mig från.
Samlingen Kurs i självutplåning (Ordfront) där allt är gammalt utom den inledande serien som namngett boken – är fattig på glada stunder men desto rikare på hopplöshet. De enkla teckningarna får ge uttryck för människans isolering och lagen om alltings jävlighet, och jag vänder blad på blad i allt snabbare tempo för att jag hoppas, vill, att det ska gå bra för någon av karaktärerna i de korta historierna.
Men icke. Det är bara undergång. Eller, inte ens så bombastiskt. Det bara slutar, tonas ut med att någon dör, blir gruppvåldtagen, eller att livet fortsätter som förr i en värld där lumpna människor tjänar pengar på marginellt mindre lumpna människors utsatthet.
Enda regnbågsslutet finns i just Kurs i självutplåning, storyn om Maria på clownkurs som mynnar ut i Bromanders detronisering av den stora kulturmannen och hans kön. Där konstaterar Maria att hon känner just lycka, i sista bildrutan, efter att hon fått sin blodiga hämnd. Hon ler; efter dubbelspel och dataintrång, utslagna tänder och brutna ben.
Om vänsternihilisten Bromander har någon poäng, en sensmoral? Tja, det är väl att människan som uppfinning är sämst. Jag älskar honom för den.
Christoffer Röstlund Jonsson
