Alla snackar ”rasifiering”
Det språkliga riskerar glömmas bort när man använder svepande ord
När jag hörde ordet hen första gången tyckte jag att det var konstigt. Nu förstår jag ordet. Språket fungerar så, det handlar om vana och användning. Och makt.
När Moderaterna börjar prata om utanförskap i stället för klasskillnader, så kan jag protestera. Jag kan säga att utanförskap är ett dåligt ord, det låter som något man hamnar i utan att någon går att beskylla. Men då har jag redan bemött och etablerat ordet. Genom att säga främling tillräckligt många gånger så finns främlingen.
Ordet rasifierad hörde jag första gången för bara några månader sen, och har sedan dess märkt hur det stannat kvar på nyhetssidorna. Det diskuterades till exempel i DN (3 mars) angående hemsidan Rummet. Plötsligt finns ordet bara där, utan förklaring eller analys. Så kan det ju också vara med nya, snitsiga ord. De ska användas utan att staka på rösten, man vill visa att man är med i matchen och den som frågar är lite dum, lite efter.
”Rasifierad” markerar hur vithet är normen och att det är något alla får förhålla sig till. Det går knappast att säga emot, och vad som eventuellt är kontraproduktivt med en sådan kategorisering har redan omtalats.
Men det rent språkliga tenderar att glömmas bort. Att använda sig av svepande, omfattande ord som vithet och medelklass är riskabelt och det förekommer ofta i media som slogans, som en blinkning till de insatta.
Det är tacksamt och gör texten enklare. Samtidigt tas ingen hänsyn till att vi etablerar generaliseringar.
