Som på Facebook
Silke Scheuermann skriver snyggt om desperat uttråkade människor
I novellsamlingen Rika flickor samsas ett antal exempel på mänsklig brist och kärlekstörst som i ett familjealbum.
Ett utsnitt av en viss sorts västeuropeisk existens: alla har i stort sett allt de behöver, ingen har vad de behöver. Ensamheten står som en vit sky ur munnarna, könen klibbar av sex och desillusion. Är det konstigt att man längtar bort nångång?
Exempelvis ut ur den egna tomheten och in i ett dockskåp, ett perfekt hem, ett blixtrande oväder, en gammal vacker film, ett intensivt förhållande eller en hopplös kärleksaffär. Eller bara efter någon annans fotografier, minnen, berättelser: att få konsumera dem, och/eller bli en del av dem.
Tyska Silke Scheuermann skriver, genom översättaren Lena Hammargren, en mycket snygg prosa. Det känns så lätt, är ofta så exakt. I romanen Timmen mellan hund och varg (på svenska 2008) sprack den lakoniskt observerande tonen ibland sönder och blev nästan panisk. Liksom sprängd av berättelsens smärta. Här dominerar det mer tillbakalutade, roliga. De desperat uttråkade gestalterna tänker sånt som: ”det slår mig att min frisyr är mer komplicerad än alla de tankegångar jag har sysselsatt mig med under de senaste veckorna”. Jag blir över huvud taget mer road än oroad, trots att det är mycket synd om människorna.
Det finns något både tidlöst och samtida över den här boken och dess gestaltning av existentiell misstrivsel. Jag tänker exempelvis på det i relation till utropet ”Visa då!”, som återkommer som befallning, bön och novelltitel. I mina öron ekar det som ur en annan tid – kanske ur alla andra tider utom just den här.
Att visa, det vill säga att synliggöra, i hopp om att aktivera en föreställd intresserad betraktare som förhoppningsvis väntar i närheten, är ju något människor i dag ägnar sig åt med enorm intensitet. 2011 behöver man knappast, som en av kvinnorna i Rika flickor, ta jobb på ett fotolabb för att få ta del av människors privata bilder.
Nätet flödar av mänskoliv.
Det finns faktiskt en möjlig förklaring till detta flödande visande i Scheuermanns avslutande text. Jaget börjar berätta för en ny vän om några av alla de saker – arbetet, parrelationen, husrenoveringen, den nya bilen – som vanligtvis bara tråkar ut henne. Då händer någonting: ”som om de nu, genom att jag berättade om dem, blev mer verkliga än tidigare, som om de skimrade bara man höll fram dem tillräckligt länge i ljuset av Carinas intresse”.
Det där skimret, vem vill inte ha det. Verklighetskänslan, att vara sedd. Att visa sig och stråla. Kanske rent av som mannen i novellen Omgiven av blixtar: ”Hela världen var en lampskärm, och han var ljuset.”
Skärmen och ljuset, det verkar så bekant på något sätt.
Ljuset. Jaha. Det är som på Facebook.
Fotnot: Silke Scheuermann deltar i två seminarier på bokmässan. "Sprickor. Samhälls- och relationsromanen idag fredag kl 14, "Kärlek på tyska, kärlek på svenska – lika underbart, lika jävligt" lördag kl 15.
