Klasskampen har aldrig varit enad
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2016-12-01 | Publicerad 2016-11-30
Svar till Åsa Linderborg: Sociala rörelser splittrar inte vänstern - de håller klassdebatten levande
Samma vecka som Åsa Linderborg skrev (Aftonbladet 21 nov) att det finns en vänster som gjort hudfärg och kön till den enda kampen, och därmed har skuld till nyfascismens framgångar, ockuperade transaktivister Socialstyrelsen i Stockholm. Deras krav? Bland annat en belysning av transpersoners ekonomiska situation, och att all deportering av asylsökande hbtq-personer till länder där de sätts i fara ska stoppas. Och så är det. Sociala rörelser kräver både omfördelning och erkännande, därför att dessa saker hänger samman.
I The Guardian strax efter Trumps valseger uppmanade Paul Mason de som nu, likt Linderborg, skyller på den feministiska och antirasistiska vänstern att göra tydligt vad de egentligen menar. Om vi utgår från att Åsa Linderborg är medveten om att feminister och antirasister faktiskt kräver och alltid har krävt ekonomisk rättvisa, och om vi utgår från att hennes uppmaning att vi måste lära oss att ha flera bollar i luften bara är en retorisk manöver eftersom det är den antirasistiska feminismen som gjort pionjärinsatser på det området genom begreppet intersektionalitet, då ser vi att här finns något annat och oavslutat.
Vad ska vi inte göra som vi gör nu? Vi anar att det är: prata om rasismen, prata om kvinnoförtrycket, prata om transpersoners och migranters rättigheter, kräva representation. I stället ska vi prata om ekonomiska strukturer. Problemet är att detta samtal redan pågår. Linderborg tycks bara inte vilja höra, kanske för att hon på så vis själv får definiera hur ekonomi ska diskuteras och kring vilka erfarenheter enighet ska byggas.
Det är 16 år sedan Linda Martín Alcoff skrev texten ”Vem är rädd för identitetspolitiken?”, där hon konstaterar att dess kritiker ofta har svårt att definiera vad den är eller vem som driver den. Vänsterkritiken mot identitetspolitik är också oftast oprecis, men bygger på en idé om att den splittrar rörelsen och omöjliggör en bred, progressiv klassorganisering. Den tanken, skriver Alcoff, bygger i sin tur på en förlegad syn på klass som en homogen entitet snarare än ett klusterbegrepp med interna motsättningar. Genom att separera klassbaserade från identitetsbaserade krav frammanar kritikerna en fantasi om rena klasståndpunkter som om de bara framfördes ostörda skulle ena arbetarklassen.
I själva verket ser inte klasskampen ut så under dagens ekonomiska förhållanden (och har aldrig gjort det). De krav som lyfts fram i dag kommer från arbetare med eller utan utbildning; arbetare inom service eller industri; arbetare i kvinnodominerade yrken; papperslösa arbetare; invandrade arbetare; arbetare med eller utan anställningsskydd; arbetare med eller utan arbete. Arbetare som upplever diskriminering på grund av kön, sexualitet, hudfärg, ålder eller funktionalitet, och arbetare som för närvarande passar in i rådande ideal. Det vill säga, menar Alcoff, grupper vars intressen ibland överlappar och ibland står emot varandra.
När delar av vänstern kritiserar variationen av krav är det ett uttryck för idén att arbetarrörelsen bara kan stå enad om den ignorerar och tystar ner interna skiktningar. Men en enad front kräver i själva verket lyhördhet inför skillnader, och solidariska överväganden som förmår greppa och överkomma motsättningar. Detta görs inte genom att frammana bilden av feminister och antirasister som lierade med makten, ute efter dissidenter på öststatsmanér (3 okt). Själva faller vi tillbaka på svensk sociologis mest kärnfullt formulerade fråga: vad gör den härskande klassen när den härskar? Enligt Linderborg sysslar den för närvarande med normkritik. Men ingen seriös analys av klasstyrets politiska former kan landa i den slutsatsen.
1979 skrev en av världens främsta postkoloniala teoretiker, Stuart Hall, en artikel om högerns (inklusive extremhögerns) framgångar i det brittiska valet. Han noterade att vänsterns analys var att, baserat på historiska jämförelser, betrakta högermobilisering som en mekanisk effekt av ekonomisk nedgång.
Detta är ett misstag, menade Hall, därför att en sådan analys bygger på en reduktionistisk idé om sociala formationer som enkla strukturer inom vilka ekonomiska faktorer omedelbart och synbart översätts till den politiska och ideologiska nivån. Om vi bara ser till att operera på den determinerande nivån (ekonomin), då kommer allt annat att falla på plats automatiskt, alltså. Men den vänster som bara förmår upprepa sådana tolkningar har inte läst sin Lenin, skrev Hall. Vi måste i stället betrakta högerns framgångar som en unik historisk situation i vilken olika strömningar, skilda klassintressen och motstridiga politiska och sociala ambitioner sammansmält.
Friedrich Engels skrev: det är fel att uppfatta den ekonomiska situationen som enbart orsak – som en alltid aktiv faktor – och tro att allt annat endast kan uppträda som passiv verkan.
Detta innebär inte, som Nina Björk (Arena #5) gör gällande, att den feministiska och antirasistiska vänstern analyserar sin omvärld i metafysiska termer av godhet och ondska. Våra förklaringsmodeller är inte idealistiska eller magiska, de är tvärtom mer materialistiska och komplexa.
Om vi vänder blicken mot framgångsrik vänstermobilisering i dag ser vi koalitionsbyggen som omfamnar så kallade identitetsfrågor och som förmår formulera såväl specifika som breda krav utifrån varierande behov och positioner. Vi ser det i Ecuador och Brasilien, och vi såg det i Bernie Sanders kampanj i USA, som Linderborg och många andra i den svenska vänstern så gärna lyfter fram. Den breda koalition som bar fram hans socialistiska presidentvalskampanj bestod av grupper som Sikher för Bernie och Cystisk fibros-patienter för Bernie. Samma sak ser vi i länder som Bolivia och Argentina, där grupper formerade kring skilda erfarenheter och situationer (kvinnor; ursprungsbefolkning; hemlösa; statsanställda; gruvarbetare; funkisaktivister) protesterar och sedan samlas i allianser under breda paroller som rättvisa och erkännande.
Frances Fox Piven har konstaterat att rörelser tenderar att uppträda i kluster. Det är just konstellationen av olika grupper med olika agendor och kampmetoder som sätter igång förändringens dynamik. Olika människor i olika situationer kommer att svara på de krafter som sätts igång genom att lyfta olika frågor, träda fram som olika identiteter, och formulera olika visioner.
Exemplen på detta är många, se bara på relationen mellan arbetarrörelsen och kvinnorörelsen, kvinnorörelsen och hbtq-rörelsen, den antirasistiska rörelsen och asylrättsrörelsen, asylrättsrörelsen och miljörörelsen. Dessa grupper överlappar varandra, hämtar inspiration från varandra, utmanar varandra och tvingar fram en progressiv agenda som är både bred och djup.
“I can’t believe I still have to protest this shit”. Så har det stått på demonstrerande kvinnors skyltar i Polen och Frankrike det här året. Vi känner samma sak inför debatten om identitetspolitik. Den som tycker att samband mellan levd erfarenhet och social position är irrelevant, eller bara relevant för vissa, har fritt fram att formulera realistiska utopier utifrån en sådan hållning.
Men vi påminner om Leila Brännströms briljanta text (Bang 3/2014) om vad identitetspolitik är för den som inte passar in någonstans, om det inte finns platser, ord och gemenskaper där det egna jaget kan erkännas socialt. Brännström uppmanar alla som pratar viktighetsjargong att ställa sig frågan vad de investerat i bilden av sig själva som det politiska subjektets primära, minst egennyttiga eller mest radikala subjekt. Och hon uppmuntrar dem som möts av viktighetsjargongen att lyssna på den underförstådda, missriktade vädjan om deltagande i kampen för ekonomisk jämlikhet.
Vi ser inga sådana öppningar i Åsa Linderborgs många texter om faran med identitetspolitik.
Den vänster som väljer att skambelägga frågor som syftar till erkännande, eller gång på gång ifrågasätter legitimiteten i länken mellan vissa erfarenheter och specifika politiska strategier, begår ett historiskt misstag. I stället är det som Frances Fox Piven säger: sociala rörelser får bäst resultat när de ställer störande krav på allt möjligt. Det är när tillräckligt många grupper ställer tillräckligt många störiga krav som den parlamentariska delen av politiska rörelser måste svara. Det är när en rörelse skördar sådana framgångar som andra rörelser växer fram.
Det är feminister, antirasister, hbtq-aktivister, asylaktivister, miljöaktivister och andra som var för sig och tillsammans hållit klassdebatten vid liv och gjort den relevant för vår tid. Det är dessa röster som tvingat vänstern till verklig och svår solidaritet, sådan som leder till hållbar sammanhållning.
Åsa Linderborg och andra vänsterintellektuella med plattform att tala från kan välja att engagera sig i den diskussionen, eller att definiera ut den – och alla som försöker driva den – på förhand. Men så byggs inga allianser, så störtas inget gammalt och så byggs inget nytt.
Rebecca Selberg
Bitr. lektor i genusvetenskap, Lunds universitet
Paula Mulinari
Lektor i socialt arbete, Malmö högskola
