Ignacio Ramonet: "Eurons kris – vänsterns chans"
Petter Larsson intervjuar en av rättviserörelsens förgrundsfigurer
”Eurokrisen är som ett krig, utan bomber, men med en enorm förstörelse. I Spanien går nu fem miljoner arbetslösa. Ungdomsarbetslösheten är 50 procent. Vad kan ske i ett sådant samhälle? Allt, vad som helst!”
Ignacio Ramonet låter mer optimistisk än skrämd när han säger det. Krisen har skapat nya möjligheter för den radikala vänster han tillhör. I Danmark tredubblades rödgröna Enhedslisten förra året. Franska Vänsterfronten var snäppet ifrån att bli tredje största parti. I Grekland – där krisen är som mest förödande – erövrade Syriza 27 procent av rösterna i somras.
Ignacio Ramonet var under många år chefredaktör för den intellektuella vänsterns husorgan Le Monde Diplomatique och är en av den globala rättviserörelsens förgrundsfigurer. I början av 2000-talet tog han initiativ till World Social Forum i brasilianska Porto Alegre. I förra veckan var han i Malmö som dragplåster för Folk- och kulturfestivalen Latinamerika i Fokus.
Och det är från Latinamerika han hämtar exempel på hur snabbt det politiska landskapet kan förändras. Medan de senaste tio åren inneburit amerikanska krig, högerradikal frammarsch och en allt mer auktoritär liberalism i Europa, så har Latinamerika utvecklats till vänsterns främsta experimentverkstad – där allt kan hända.
– I Bolivia röstade man fram Evo Morales 2005. En indian, en fackföreningsman, en kokabonde. Det hade varit helt omöjligt bara några år tidigare.
Efter årtionden av nyliberal strukturanpassning, med en mix av privatiseringar, avregleringar och nedskärningar som påminner om dem som långivarna nu pressar fram i Sydeuropa, hade folk förlorat allt förtroende för de styrande partierna i Latinamerika. Medan vänstern var oprövad. Och av en lycklig historisk slump var USA – eller ”imperialismen” som Ramonet säger – helt upptaget med krigen i arabvärlden. För första gången i Latinamerikas historia tillät Washington vänstern att ta regeringsmakten i land efter land.
– Det vi i Europa kan lära av Latinamerika är att partier vi trodde skulle finnas för evigt snabbt kan försvinna om de blir alltför komprometterade.
Det är alltså inte säkert att de partier som dominerat Europa under efterkrigstiden ens finns kvar när krisen väl är över. Kompromettering är ledordet när Ramonet talar om läget i Europa.
Kristdemokrater, socialdemokrater och liberaler regerar i den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet. Föga förvånande har de sittande regeringarna oavsett färg förlorat nästan varje val de senaste åren. De har ju varit ansvariga för nedskärningar och massarbetslöshet.
Men inte nog med det. Det är dessa mittenpartier som skapat EU och euron. De har skrivit fördragen, skapat den oberoende centralbanken, privatiserat till höger och vänster och minimerat statens roll i ekonomin. De är komprometterade – och oförmögna att kritisera sitt eget bygge.
– Det är bara de partier som inte har varit med och konstruerat den här situationen som är fria att kritisera den, säger Ramonet.
– När samhällena nu lider, så söker folk efter någon som kan uttrycka lidandet och föreslå lösningar. Socialdemokratin säger att lidandet är nödvändigt. Men det vill folk naturligtvis inte höra. Därför är de redo att lyssna mer på vänsterns kritik av EU och euron som ett nyliberalt projekt nu.
Och på den radikala högern.
– Ja, vi får en polarisering. Stora kriser föder ofta brutala partier. Första världskriget gav oss Mussolini och Hitler.
– Men också Roosevelt.
Ur ett större perspektiv kan man se de senaste årens folkliga resningar som uttryck för en global kris för demokratin, hävdar Ramonet. Protesterna i Sydeuropa, Mexiko och Chile, den arabiska våren, kravallerna i London och Occupy Wall Street i USA skiljer sig naturligtvis åt på många sätt. Men de springer ur ett brett missnöje, inte bara med den ekonomiska politiken, utan med att demokratin inte fungerar.
– Sedan 30 år har vi fått en tudelning, där makt och demokrati har skiljts åt. Politikerna har den demokratiska legitimiteten, men marknaderna har makten. I Europa har folk börjat inse att dem vi röstar på har två chefer över sig: EU-byråkratin och kapitalmakten. Varför ska de då rösta?
Den demokratiska krisen, där folk tappar förtroendet för partier över huvud taget, kan också drabba vänstern.
– Se på Spanien. De indignerades gatuprotester hade stöd av kanske 70 procent av folket. Men man fann inget sätt att översätta det i partipolitik. Spanien fick en högerregering.
Men är det då inte riskabelt om en ändå Europapositiv vänster kritiserar EU i ett läge där unionen faktiskt skulle kunna spricka?
– Men vi pratar ju inte om revolution, utan om humanisering. Syrizas ledare Alex Tzipras och Vänsterfrontens Jean-Luc Mélenchon låter som traditionella socialdemokrater. Den radikala vänstern vill inte lämna EU eller euron, utan ändra fördragen och öppna för keynesianska stimulanser. Som Obama. Som Japan. Som Roosevelt. Eller som när Europeiska centralbanken i förra veckan beslutade att låna ut pengar direkt till skuldsatta regeringar. Det har vänstern krävt i månader.
– De stater som en gång kallade sig revolutionära gick ju under. Så vi vet vad vi inte ska göra.
