De förtrycktas återkomst
Kjell Östberg om nationalismen, vänsterpopulismen – och hur verkligheten nu har hunnit i kapp globaliseringsivrarna
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2017-05-09
Le Pen, Macron, Mélenchon, det franska presidentvalets stora segrare, representerar tre distinkta politiska strömningar: en invandrarfientlig högerpopulism, den globaliserade nyliberalismen och en vänsterradikalism med nationella undertoner. Men de har en sak gemensam: de har brutit med de traditionella politiska partier som i generationer burit upp det politiska systemet. Dessa – högern och socialistpartiet – fick färre än 30 procent.
Utgången illustrerar därmed en huvudtes i den tyske sociologen Wolfgang Streecks artikel i senaste New Left Review, ”The return of the repressed”, De bortträngdas återkomst. En gammal ordning dör bort, en ny kan ännu inte återskapas, för att tala med Gramsci. Vi lever i ett interregnum.
Partisystemets sönderfall är bara en reflexion av ett djupare fenomen – krisen för den globala nyliberalism som pressat undan alla alternativa samhälleliga lösningar de senaste 40 åren.
Den ekonomiska och politiska eliten, de mäktiga tankesmedjorna i nära allians med samstämd forskning och uppbackade av okritiska medier har systematiskt omvandlat politik, institutioner och levnadssätt för att säkra den globala kapitalismens överlevnad.
Kritikerna har framställts som ignoranter, som inte förstått de komplicerade processer och lösningar som levererats. Men hur hållbara har egentligen nyliberalismens lösningar varit?
Streeck noterar diskussionen om det postfaktuella samhället efter Trumps tillträde och den uppblossande trenden med faktakoll. Men det cyniska förhållandet till fakta har i själva verket varit en integrerad del av nyliberalismens strategier. Hur var det med Lafferkurvan som skulle visa att skattesänkningar skulle leda till högre skatteintäkter?
Eller EU:s många rapporter om hur åtstramningar, avregleringar och privatiseringar skulle leda till ökat välstånd? För att inte tala om hur ökade rikedomar för de förmögna skulle sippra ner till de lågavlönade. Var fanns faktakontrollen då?
Det som nu har hänt är att verkligheten hunnit ifatt globaliseringsivrarna – de förtrycktas återkomst.
Men när allt större skikt av befolkningen, genom egna erfarenheter av ekonomisk och social utarmning, konstaterar att rikedomarna fortsätter att sippra uppåt, och vägrar acceptera detta, avfärdas protesterna som inskränkt, nationell populism. Undra på att många undflyr de etablerade medierna och bygger upp separata miljöer – där de använder sig av de mest globala av alla infrastrukturer, noterar Streeck syrligt.
Och samtidigt höjs rösterna för att genom inskränkningar i rösträtten minska de okunnigas möjligheter att påverka politiken.
Den stora tragedin i ett vänsterperspektiv är att den politiska strömning som traditionellt försökt erbjuda ett skydd mot den ojämlikhet som den oreglerade marknaden skapar – socialdemokratin – abdikerat och slutit upp bakom det nyliberala credot. Att den europeiska socialdemokratin
i dag befinner sig i fritt fall är det pris den fått betala.
För att inte lämna det tomrum som socialdemokratin skapat till högerpopulismen har på sistone flera argumenterat för ett vänsterpopulistiskt svar (till exempel Göran Therborn i Aftonbladet Kultur den 4 april).
I en artikel i Aftonbladet Kultur den 1 maj såg Göran Greider i till och med populismen som den tidiga socialdemokratins sanna väsen eftersom anspråken var gränslösa; partiet krävde ett annat samhälle. Men är detta verkligen en bra beskrivning av populism, och vad som varit socialdemokratins styrka?
Populismen är, oavsett om den definieras som höger eller vänster, en rörelse som vänder sig till folket men som leds av karismatiska starka ledare, ofta män.
Mélenchon löste i praktiken upp sitt vänsterparti för att bygga en ny rörelse kring sin egen person. Podemos hade sitt ursprung i Los indignatos, den rörelse som byggdes på gator och torg i protester mot åtstramningarna efter finanskrisen, men
i sin strävan att utveckla Podemos i vänsterpopulistisk riktning har Pablo Iglesias velat lösgöra partiet från sina basstrukturer och flytta ledningen till en mindre grupp vänsterintellektuella.
Bägge har spelat en viktig roll för att samla radikala strömningar i sina länder, och fått stort genomslag för en radikal systemkritisk politik.
Samtidigt finns en klar nationalistisk agenda, även hos vänsterpopulismen. Nationalstaten ska återupprättas som arena för politiskt inflytande. Mélenchons möten är djupt indränkta av Trikoloren och Marseljäsen. Internationalen och röda fanor undviker han.
Kanske är detta begripliga girar i en period av oklart interregnum. Och visst måste vänstern utveckla sina metoder för att nå ut med sina alternativ. Men är verkligen arbetarrörelsens traditionella kampformer uttömda?
Aftonbladet Kultur har i vår uppmärksammat den revolutionära våg som svepte över världen för hundra år sedan. Den var ingen produkt av populistiska rörelser som närmade sig folket. Den hade sina rötter i folkliga uppror bland kvinnor, soldater, arbetare och bönder som sökte och skapade nya former för sitt samhällsinflytande.
På samma sätt måste det tomrum som skapats i dag fyllas av ett gemensamt projekt från de som redan kämpar mot faktaresistent nyliberalism och nationellt inskränkta högerpopulistiska strömningar.
Vi behöver en rörelse av LO-medlemmar som försvarar sig mot attacker på grundläggande fackliga rättigheter, nyröda SSU:are, tiotusentals vänsterpartister, initiativrika feminister, antirasister, miljökämpar, grundlurade pensionärer och välfärdskramare.
Och bekymrade socialdemokrater måste bestämma sig. Vill de som sina partivänner runt om i Europa fortsätta marschen mot slukhålet i mitten eller vara en del i kampen för att återupprätta den systemkritiska rörelse underifrån som – eller hur Göran Greider – var det som verkligen ”rubbade självklarheten i en borgerlig värld”?
