”Meningen med en bok var att någon skulle dö”
Håkan Nesser slukade deckare som ung - det har format hans skrivande
Håkan Nesser ser sig inte längre som en renodlad deckarförfattare.
Ändå kan han inte låta bli att föra in en mordgåta i sin nya, kritikerhyllade roman ”Levande och döda i Winsford”.
– Jag arbetar på att få alla personer att överleva till sista kapitlet men än har jag inte lyckats.
Hans lust att ta livet av folk kan härledas till tonåren.
- Då läste jag massor av deckare. Första gången jag läste en vanlig roman och ingen dött när den var slut blev jag oerhört förvånad. Jag tyckte författaren hade sumpat själva kärnan i berättelsen – att man ska slå ihjäl någon.
Håkan Nessers senaste böcker har utspelats i New York och London.
- Men det går trögare och trögare att skriva nu. För varje bok tömmer man sig på idéer. Så jag bestämde mig för att helt byta miljö och se vad jag kunde få ut av det.
Isolerad i ett halvår
Under sina år i London brukade Håkan Nesser och hans hustru Elke fira påsk i Exmoor i sydvästra Storbritannien.
- Där var så annorlunda jämfört resten av England. Tidlöst, nästan folktomt. De få invånare som fanns kvar verkade vara över 100 år.
När Elke åkte hem för att arbeta som läkare isolerade sig Håkan Nesser under sex månader i ett kylslaget hus på den vindpinade, dimmiga heden nära samhället. Hans enda sällskap var hunden Norton, en Rhodesian ridgeback. Varje dag vandrade de omkring i ett ödsligt landskap och långsamt växte en gåtfull, fascinerande berättelse fram.
Håkan Nesser kan inte börja skriva en roman förrän han hittat första meningen. Och i hans nya bok lyder den: ”I förrgår bestämde jag mig för att överleva min hund.”
- Som hundägare kan man inte begå självmord. Vem ska då ta hand om hunden?
Ensligt hus på heden
”Levande och döda i Winsford” handlar om en medelålders kvinna som tillsammans med sin hund kommer till byn och hyr ett ensligt beläget hus uppe på heden. Det enda hon måste göra varje dag är att gå ut med hunden och att skaffa mat. Ingenting annat.
- Jag förstod att hon var på flykt och hade sin mans grejer med sig. Den situation som hon befinner sig i ger onekligen tillfällen till reflektioner över livet.
Håkan Nesser levde på samma sätt som sin huvudperson. Han tog en dag i taget.
- Det är första gången jag skriver i jagform om en kvinna. Tidigare har jag alltid fått läsa in mina romaner som ljudböcker. Men det slapp jag den här gången.
Skildringen av samspelet mellan kvinnan och hennes hund är kärleksfullt och initierat. Som av en händelse är hunden av samma ras som Håkan Nessers egen Norton.
Fjantigt med liten hund
Det är hans första hund och han säger att den skänkt hans liv en ny dimension som han inte visste existerade och var nära att gå miste om.
- Eftersom jag personligen är lite trög var det Elke som föreslog det. Att jag valde en ridgeback beror på att jag måste ha en stor hund. Jag kan inte ha en liten hund. Det skulle se fjantigt ut.
Håkan Nesser är 1.95 lång.
- Vi har en relation som inte är som någon annan. Norton är lugn, problemfri och cool. Han fjäskar inte. Vi går varje dag långa vandringar och jag tycker numera att det är konstigt att promenera utan hund. Bara tanken på att han en dag ska dö gör mig olycklig. Och han är nästan tio år nu.
Fråga från
... Håkan Nesser, som intervjuades i förra lördagen:
Vilken är den bästa feelgood-romanen någonsin?
Svar: – ”Konsten att vara kvinna” av Caitlin Moran. Den är innerlig feelgood på det viset att jag mår så bra när jag läser den, jag vill även göra gott, jag tror gott om framtiden och jag skrattar mig mjuk och god.
