Bergman i regeringen
Det kan knappast handla om någon existentiell ångest som får regeringen att plötsligt göra avsteg från principen om konstnären som entreprenör på en fri marknad. Ingmar Bergmans gärning, där ett genomgående tema rör den ångest tvivlet alstrar, tillhör således nu det av alliansen högt värderade kulturarvet. Därför kan man anslå tjugo miljoner kronor till en teaterfestival, försäkra sig om rättigheter och se till att filmerna kan visas.
Regeringen har knappast gjort sig känd för att värna om konsten, så Bergman är väl ett utmärkt tillfälle att köpa sig lite credit, som det heter i filmbranschen. Men om någon konstnär klarar sig på den där marknaden, så är det just filmregissören Bergman. I städer som New York, London och Paris visas ständigt hans filmer.
Att sedan staten lägger sig i konsten på ett sätt som erinrar om patroner från Medici i 1400-talets Florens till Stalin, tyder mest på att det här med kultur, det kan man göra lite som man vill med. Laissez-faire gäller inte där längre, i stället plockar man godbitarna för att marknadsföra sig själv.
Men likt forna tiders konstnärer har teatern bara att bocka och tacka för varje krona. Jag vill minnas att det var just Bergman som på sin tid som chef för Dramaten avsiktligt drog över budgeten, bara för att visa anslagsgivarna att konst kostar.
Gårdagens minnesprogram på Dramaten, som SVT?1 sänder i kväll kl 20.00, handlade naturligtvis inte alls om detta. En rad av Dramatens skådespelare turades om att utan åthävor läsa texter av Bergmans hand: pjäser, filmmanuskript och självbiografier. Vartefter mejslas ett vackert och välbalanserat porträtt fram; regissörens inre tankar fick under nittio minuter kropp av dem som bäst visste hur.
Så ett bildspel och den vackraste av epiloger med Peter Mattei i Sången till aftonstjärnan. Och regeringen myser.
