Mer spännvidd än spänning
Jan Arnalds kriminalromaner, som ges ut under pseudonymen Arne Dahl, är rastlöst expansiva. Många poliser, långa förgreningar av brottslighet, stora geografiska förflyttningar. Den nya romanen, Viskleken, sprider sig vidare och vidare, spränger sig nästan.
Fjorton poliser från tio länder arbetar med att reda ut trådarna i ett världsomspännande nät av pedofiler, möbelfirmor, maffia, miljöbovar och storbanker. De utgör den superhemliga polisgruppen Opcop, med högkvarter i Haag, och Dahls gamle hjälte Paul Hjelm är deras chef.
Opcop är helt enkelt en euroversion av den A-grupp som Dahl tidigare skrivit elva böcker om. Flera av de gamla medlemmarna finns kvar, men kollektivet är mer brokigt. Bland de nytillkomna, något serietidningsaktigt tecknade karaktärerna finns exempelvis ”den intensiva fransyskan”, spanjoren som ”kombinerar nordisk kyla och sydländsk stil”, rumänskan som varit elitgymnast och den tatuerade machosnubben från Italien.
Ett på ytan splittrat kollektiv som också rent faktiskt skingras när poliser färdas till London, Riga, New York, den italienska landsbygden. Med hjälp av modern informationsteknologi och Hjelms ledarskap ska de ändå svetsas samman till en grupp som kämpar tillsammans i en värld av ond, eskalerande girighet. Ett ”Ringens brödraskap” för det nya millenniet, om man så vill.
Viskleken är, trots, eller på grund av, ett ivrigt intrigflätande inte särskilt spännande. Det finns enskilda scener där en viss bävan infinner sig, men polisernas arbete ter sig mer metodiskt än dramatiskt.
Däremot är den intressant. Likt en haj slutar den inte att röra sig; berättelsen flackar mellan städer och karaktärer, berättandet växlar mellan humoristisk distans och ett innerligt, bitvis predikande, patos. Perspektivet flyter allvetande omkring, och när Dahl är som bäst befinner det sig liksom på glid i rummet mellan de olika karaktärerna.
Boken gapar efter mycket: Twitter, sextonhundratalets Skottland, litterär referenshumor, finanskrisens efterverkningar, 9/11, polsk buffelvodka, skolgårdsmassakrer, Esbjörn Svensson, trappistöl, tortyr, Obama.
Det som håller ihop det vidlyftiga och sympatiskt sköra nybygget är, precis som i böckerna om A-gruppen, gestaltningen av kollektivet: individernas sätt att vara och verka tillsammans.
Mitt i det samtidsdystopiska anslaget skimrar där något slags hopp. Det är godheten som polischef Paul Hjelm och Arne Dahl är på jakt efter, inte ondskan.
