Dockning med framtiden
Cecilia Djurberg ser ”Du och jag” på Marionetteatern
Är det så här vi kommer ha det i framtiden, när robotar har ersatt mänskliga relationer? Tänker jag, när dansaren och skådespelaren Bernard Cauchard sticker upp huvudet ur sin lilla blåa låda på Marionetteaterns blåa blackboxscen i föreställningen Du och jag.
Tillsammans med en docka i storleken större barn/mindre vuxen, gör han pillemarisk entré som gubben i lådan. Det ligger nära till hands att se hans danspartner som en föregångare till mer avancerade humanoider. Trots att Kay Tinbäck Du Rées enkla dockkreation är helt analog, naken in på sitt beige tyg med synliga sömmar.
Cauchard har matchande, lätt vadderad kostym och en liten babymössa. Han kliver i och ur sin låda, med mimarens tysta, humoristiska närvaro i blicken, som i en stumfilm, går ett varv runt lådan, och börjar dansa med sin docka. Ger den liv, så att blänket i dess ögon plötsligt tycks spegla något större, universellt och existentiellt.
Matti Byes musik definierar stämningar, bygger upp känslor med piano och dragspel, och bryter av med ljudeffekter: en översvämmande diskho, störande knackningar från grannen och en förbigalopperande häst. De får ständigt börja om. Duon härmar varandras rörelser och tycks byta plats med varandra, smälta samman, och precis som i barnets lek skiftar dockan roll i olika situationer.
Efter en dramatisk tango i the uncanny valley vänds ömheten till konflikt och dockan klappar till sin danspartner. Relationsproblem lär vi nog få dras med även i robotframtiden, tänker jag.
