Först kontrolleras transpersoner – sedan aborten
Under årets Pride bör diskussionen handla om kroppslig autonomi
Årets Pridesäsong är den första sedan pandemins utbrott där vi äntligen kan ses fysiskt igen. De för många av oss livsnödvändiga queera rummen och sammanhangen tog mycket stryk under de globala nedstängningarna.
Både liv utanför den kärnfamiljsnorm som befästes under pandemiåren och alla former av politisk organisering försvårades.
Många människor fick också för första gången uppleva hur det är att bli tillsagd av staten vad du får och inte får göra med din egen kropp.
En helt central fråga för hbtqi-rörelsen är och har alltid varit rätten till kroppslig autonomi. Det beror naturligtvis på att hbtqi-personer långt innan pandemin visste hur statliga regleringar av det allra mest privata påverkar livet.
Många queers har därför med sorg följt hur rätten till abort återigen har seglat upp som en politisk stridsfråga. Upphävandet av den federala aborträtten i USA, genom ett beslut av Högsta domstolen, i juni i år var ett hårt slag för just rätten till den egna kroppen.
Även i Sverige finns personer som vill inskränka rätten till abort, och debatten om det blossade återigen upp efter beslutet i USA.
Men i samtalet saknades en insikt om hur den politiska jordmånen för att kunna fatta ett så drastiskt beslut har förberetts i USA, och också i Sverige.
det är få som gjorde kopplingen mellan attackerna på transpersoner och fortsatta inskränkningar i rätten till den egna kroppen för andra grupper
Transpersoners rättigheter var bland det första som Trumpadministrationen attackerade efter att Donald Trump vunnit det amerikanska presidentvalet. Transpersoner stängdes ute från militärtjänstgöring, frågan om huruvida transpersoner får idrotta professionellt eller inte har drivits hårt och lett till att särskilt transkvinnor tvingats avsluta sina idrottskarriärer, och i allt fler delstater har regler införts om vilken offentlig toalett transpersoner får använda.
Vissa delstater har gått så långt som att kriminalisera könsbekräftande vård till unga. Allt detta väckte naturligtvis debatt, men det var få som gjorde kopplingen mellan attackerna på transpersoner och fortsatta inskränkningar i rätten till den egna kroppen för andra grupper.
I Sverige ser den politiska miljön annorlunda ut. Högsta domstolen kan inte på samma sätt dra undan grundläggande rättigheter. Men även här reduceras och inskränks minoriteters rätt till kroppslig autonomi.
Transpersoners rätt till vård attackeras av både profilerade feminister och högerdebattörer, och muslimska kvinnors klädsel angrips genom kommunala försök att förbjuda bärandet av hijab.
I Sverige utförs dessutom fortfarande operationer på barn som föds med intersexvariationer. Diskrimineringsombudsmannen släppte nyligen en rapport om bland annat detta, den första i sitt slag. I rapporten framgår att barn som föds med intersexvariation fortfarande kan opereras som mycket små, utan egen möjlighet att samtycka till det, enbart för att möta majoritetssamhällets normer om hur könstillhörighet ska ta sig uttryck.
Att inte finansiera och prioritera livsnödvändig vård för transpersoner är ett aktivt beslut, på samma sätt som underfinansieringen av den svenska förlossningsvården är det.
I september förra året lovade dåvarande statsminister Stefan Löfvén att en ny könstillhörighetslag, som separerar medicin och juridik och gör det enklare att ändra juridiskt kön, skulle vara på plats innan valet. Lagförslaget om detta lades fram i fredags, lagom till Stockholm Pride, och innehöll då också en möjlighet att ändra sitt juridiska kön från 16 års ålder. Omröstning i riksdagen om förslaget kommer dock att äga rum först efter höstens val.
Eftersom ingen vet hur den politiska majoriteten i riksdagen ser ut då, finns dock fortfarande en överhängande risk att transpersoner i Sverige i åratal framöver kommer att fortsätta tvingas genomgå årslånga medicinska utredningar bara för att kunna få rätt juridiskt kön registrerat hos Skatteverket.
På grund av politiska prioriteringar är dessutom vården för transpersoner försatt i permanent kris. Väntetiderna för ett första besök ligger på samtliga mottagningar på minst två år, vilket innebär att vårdgarantin inte uppfylls någonstans i landet.
På Instagramkontot Deladintranshistoria publiceras regelbundet vittnesmål från transpersoner som befinner sig i den könsbekräftande vården. I breven från vården står saker som ”vi har för närvarande inte kapacitet att påbörja en utredning och din väntan kommer därför att bli mycket lång”. Att inte finansiera och prioritera livsnödvändig vård för transpersoner är ett aktivt beslut, på samma sätt som underfinansieringen av den svenska förlossningsvården är det. De båda hänger ihop.
Trans- och intersexpersoner och muslimer har det gemensamt att våra kroppar och liv blir föremål för offentlig debatt och statliga regleringar, ofta utan att vi själva har möjlighet att påverka vare sig samtalet eller besluten. Det börjar med oss, men det slutar inte med oss.
Under årets Pride är därför inte samma trötta slagord från majoritetssamhället om “rätten att älska vem man vill” tillräckligt. Många queers i Sverige saknar fortfarande den basala rätten att få bestämma över den egna kroppen och vad som ska ske med den.
Den kampen kan inte bara föras av oss som lever i de kroppar staten, rasismen och tvåkönsnormen fortfarande tillåter sig att reglera.
Slut upp tillsammans med oss, om så bara för er egen skull.
Silas Aliki arbetar som jurist på Folkets juristbyrå och är politisk redaktör på Kontext
