Triumfens pris
Kristofer Folkhammar om den amerikanska gayrörelsens kamp
Jag och en amerikansk vän sitter på en balkong och pratar. Jämför, som man gör bögpolare emellan. Livet och killarna. Att komma ut. Svenska gayställen mot dem i Kalifornien. Sociala rörelser och politik i våra respektive hemländer.
Min amerikanske vän är frustrerad. Arg över att den amerikanska HBT-rörelsen under de senaste åren varit så enormt upptagen av frågorna som rör äktenskap, och militärtjänst för öppet homosexuella. Samtidigt som bredare diskrimineringslagar - som till exempel skyddar folk från att bli uppsagda från jobbet för att de är HBT - saknas i mer än hälften av delstaterna.
Jag får fördjupad förståelse för upprördheten när jag läser juristen Linda Hirshmans populärvetenskapliga historieskrivning, med den oironiskt menande titeln - förstår jag några sidor in i boken: Seger - Gayrevolutionens triumf.
Det är vägen mot medborgerliga rättigheter som Hirshman intresserar sig för. Det är inte fråga om några utförligare kulturstudier. Inte heller om några försök att bygga upp varaktiga, alternativa livsvärldar vid sidan om den förtryckande heteronormen.
Gayhistorien (Hirshman förtydligar inledningsvis att i hennes bok avser ordet ”gay” både lesbiska, bögar, bisxuella och transpersoner) blir här kanske mer än vanligt också en prövande redogörelse för amerikansk mainstream-1900-talshistoria, då den här berättelsens tydliga mål - dess tilltänkta seger - är att få ingå just i mittfåran. Att få statens erkännande och att bli kommersiellt gångbar.
Det är ett faktaspäckat och på många vis utförligt arbete Hirshman gjort. Det står mycket i boken som varken jag eller min amerikanske vän tidigare kände till. En del om hur den pärlbeklädde kommunisten Harry Hay organiserade de tidigaste gayorganisationerna. En del om hur 1940- och 50-talens kommunistskräck och homofobi överlappade varandra - det var ju inte nödvändigtvis så att homosexuella lättare blev kommunister än andra, däremot var de enkla offer för utpressning och därmed landsförräderi.
Vidare en del om kriget mot psykiatrin som ville göra den homosexuella till galning. Mot kyrkan som ville göra hen till syndare. Mot juridiken som ville göra hen till brottsling.
Hirshman bjuder få analyser, men när hon gör det är hon extremt pragmatisk. Hennes sympatier ligger helt och hållet hos rörelsens själva framsteg. Detta blir alltmer tydligt när boken skrivit sig fram till 1960-talet, då gayrörelsen bland annat via det omtvistade, men av allt att döma viktiga Stonewall-upproret 1969 i likhet med andra sociala rörelser radikaliserades och tog plats.
Hirshman nämner en del interna motsättningar i sin historieskrivning: lesbianerna stred mot homofoberna i kvinnorörelsen och de dominerande, misogyna bögarna i gayrörelsen. Konflikter uppstod mellan anhängare till Svarta pantrarna och vita medelklassbögar. Och när homosexuella på 1980-talet började finna vägar in i det politiska etablissemanget övergavs de transexuella bundsförvanterna, då den nya linjen var könsstereotyp respektabilitet.
Hirshmans hållning är tydlig: Allianser komplicerar på framstegens bekostnad. Att analysera maktskillnader inom en rörelse krånglar till det. Detta är reflektioner, kanske bittra sanningar, som Hirshman ingalunda står ansvarig för. Men hur kan de rymmas inom en triumfatorisk seger? När jag läser Hirshmans bok blir det tydligt för mig hur triumfen hon skriver om lika mycket är gayrörelsens stora utamning. Kanske dess tillkortakommande.
Trots den brutala klarsynen kring hur rörelsen spricker då den erövrar ett politiskt kapital att konkurrera om internt och trots att hon viger en del av sitt efterord till att nyansera titeln genom att påpeka att det finns mycket kvar att göra blir mycket av Hirshmans historieskrivning idealiserande. Hon verkar helt enkelt väl förtjust i stilfiguren ”framgångssagan”.
Hirshman kallar gayrörelsen för den tredje stora sociala rörelsen som oåterkalleligt förändrat USA. Och enligt henne har gaysen haft sämre utgångpunkter, men genom sin enorma skicklighet erövrat mycket mer än sina föregångare: den svarta medborgarrättsrörelsen och kvinnorörelsen.
Jag säger till min amerikanske vän att det ju bara nästan går att spegla det amerikanska sammanhanget i det svenska. Jag säger till honom att Stockholm Pride börjar nu. Jag säger att om man är en medborgare med erfarenhet av förtryck har man ett ansvar gentemot andra förtryckta. Till exempel någon som inte anses vara en fullvärdig medborgare.
En progressiv HBT-rörelse måste stå ut med svårigheter och intressekonflikter. Gör den inte det, kommer den alltid att vinna segern åt dem som står det rådande systemet närmast.
Sakprosa
» Seger - Gayrevolutionens triumf
Linda Hirshman Översättning: Hans O. Sjöström
Karneval förlag
