Utvandrarna
Hur krisen tvingar fram en hyperflexibel arbetsmarknad
De polska rörmokarna åker hem från Europas krisländer. De kommer att följas av unga sydeuropéer, som flyr massarbetslösheten för en framtid i de nordliga jobbmaskinerna.
OECD visar i ny statistik att invandringen till krisländerna minskat dramatiskt de senaste åren, i vissa fall med upp till 30 procent. De östeuropeiska arbetarna stannar hemma. De som redan är på plats tar sina besparingar och åker hem. För när krisen slår till kickas de med sämst förankring på arbetsmarknaden, med tillfälliga kontrakt, och begränsade kontaktnät, ut först. Och det är ju trots allt oftast billigare att gå arbetslös i Rumänien eller Polen, än Irland eller Spanien.
Regeringarna hjälper till. Pressad av en arbetslöshet på över 20 procent erbjuder den spanska staten latinamerikanska arbetare att få ut sin spanska a-kassa i förskott om de lämnar landet.
Nu står vi inför nästa våg: utvandringen av spanjorer, italienare, greker, portugiser och irländare till länder som Tyskland och Sverige.
I snart sagt varje reportage från krisländerna porträtteras unga människor utan framtidshopp som säger att deras vänner redan gett sig av och att de själva är på gång. Invandringen från Spanien och Grekland till Sverige fördubblades mellan 2008 och 2011 och i Sydsvenskan (22 feb) berättar malmöiter med rötterna i Grekland att de får samtal från unga greker: kan de hjälpa till att fixa bostad i Sverige?
De bäst utbildade är högvilt. Tysklands förbundskansler Angela Merkel bjöd under ett besök i Spanien för ett år sedan in de unga arbetslösa att söka sin lycka i Tyskland och tyska AMS ordnar informationsträffar i spanska städer, samtidigt som intresset för språkkurser i tyska exploderat. Redan hör man klingande spanska så fort man går utanför dörren i en stadsdel som berlinska Kreuzberg.
Unga ingenjörer och läkare från krisländerna ska fylla hålen när tyskar och svenskar går i pension.
Det är ett slags amerikanisering som tar fart, en ständig flytt efter jobben, i vad som samtidigt förenas till en enda ekonomi.
EU är inte USA brukar EMU-kritikerna hävda. Unionen genomkorsas av kulturella och språkliga gränser som låser in arbetskraften i sina hemländer. De kan inte flytta lika enkelt som amerikanerna, utan blir arbetslösa på hemmaplan i stället. Och just därför är den gemensamma valutan ett grymt och ohållbart projekt.
Men frågan är om inte just den ekonomiska krisen är på väg att skapa den rörliga arbetskraft som EMU i praktiken kräver för att fungera. Hundratusentals människor som sveps fram och tillbaka över kontinenten i takt med konjunkturerna.
Det hindrar inte att det är grymt. När nyhetsbyrån IPS intervjuar latinamerikaner som överväger att lämna Spanien, så har de ofta bott i landet i decennier, med familj och barn. Ska de packa väskan och börja om? I somras berättade irländska tidningar om hur 26-årige Féilim Mac An Iomaire la alla sina besparingar på en annonskampanj, där han under rubriken ”Rädda mig från utvandring” bad om jobb i hemlandet.
De långsiktiga konsekvenserna återstår att se, men kanske kan man hämta facit från USA. I sin berömda essä När karaktären krackelerar benar sociologen Richard Sennett ut vad en hyperflexibel arbetsmarknad gör med oss som människor. Fokus ligger både på de ständiga jobbflyttarna, men också på de osäkra anställningarna, något som tidigare skilde den amerikanska modellen från den europeiska men som de senaste 20 åren fått fäste också här. Sennett är svartsynt: systemet gör oss till rotlösa, illojala och oengagerade människor. Varför gå med i en fackförening om du ändå bara har ett projektjobb? Varför bry dig om ungarnas skola, om du vet att du måste flytta efter jobb om något år eller två?
Det är ingen vacker framtidsbild. Men så länge de dominerande ländernas högerregeringar håller fast vid nedskärningar som driver krisländerna djupare ner i depressionen förvandlas unionens öppna arbetsmarknad från en fantastisk frihet att söka lyckan, till ett hårt tvång för allt fler.
