”Stjärnorna på slottet” – en svensk snabbkurs
Tv-programmen skapar mer gemenskap än Strindberg och Lagerlöf
Minns ni historien om ”bapelsin”? Ulf Elfving ledde ett radioprogram där barn fick ringa in och önska en låt, efter att ha svarat på en fråga. Ett barn skulle nämna tre frukter på B. När ungen inte kom på något efter ”banan”, skrek hen ”bapelsin då gubbjävel” och slängde på luren. Det där var en sketch visade det sig senare – men uttrycket ”bapelsin” lever kvar.
Kultur kan kännas svårt. Speciellt när den kräver gemensamma referensramar. På många arbetsplatser jag varit på har det skämtats om ”Yrrol” och Killinggänget. Killar älskar Killinggänget. Men för den som inte vuxit upp med svenska föräldrar är de där referenserna sällan bekanta.
Ingen arbetsplats jag varit på har diskuterat Selma Lagerlöf eller Ingmar Bergman, inte ens på kulturredaktioner. Det får mig att fnissa åt idéer som kulturkanon. Tänk att det finns politiker som tror att de kan sätta ihop en lista på böcker och filmer och hoppas att det ska få nya svenskar att känna gemenskap med andra.
Att använda finkultur som ett sätt att kultivera ”de andra” är inget nytt. När mina föräldrar gick SFI på 90-talet fick de läsa texter av Strindberg trots att de knappt behärskade språket. I verkligheten gav tv-serier som ”Skilda världar” och ”Tre kronor” fler svar än ”Giftas” kring hur det svenska samhället fungerar. Speciellt när det kommer till sådant som inte går att lära sig på kurser. Till exempel, hur gör par som skiljer sig? Vad är varannan vecka? Vad betyder plastpappa? Såporna gav mer guidning och inblick i det sociala Sverige, helt enkelt.
Och tv fortsätter att lära mig saker om det här landets kultur. En gång blev jag hejdad på gatan av en äldre man i mina kvarter. Han löste korsord hemma och behövde hjälp, det gnagde i honom att han hade ett enda ord kvar. Den sista frågan handlade om Pernilla Wahlgrens äldsta son. Vet du vad han heter, undrade mannen. Jag sken upp och svarade ”Benjamin” – någon större koll på familjen hade jag inte men att han är hennes son, det visste jag. Mannen tackade och vi skiljdes åt.
Några veckor senare bänkade jag mig framför ”Stjärnorna på slottet”, en lättillgänglig snabbkurs om svenska folkkära artister. Pernilla Wahlgren råkade vara en av gästerna och hon berättade om sina FYRA barn. Den äldsta sonen heter Oliver – jag insåg att jag hade givit farbrorn fel svar.
Kultur är ful- och fin-tv, det är äldre litteratur och ny. Det är schlager och det är studieförbund, bapelsiner och Strindberg. Det är sorgligt att flera tv-bolag nu drabbas av ekonomisk kris och nedskärningar, då tv länge har haft en självklar roll i svensk kultur – gett oss gemensamma referensramar, om man så vill.
