Kultur

Moralism, hyckleri och lusten att plåga andra

Sanktioner är rika länders sadism mot fattiga

Av: 

Göran Therborn

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Barack Obama och George W Bush – presidenter som arbetat med kraftiga sanktioner.
Barack Obama och George W Bush – presidenter som arbetat med kraftiga sanktioner.

KULTUR

The art of sanctions heter en bok av den amerikanske tjänstemannen Richard Nephew, av Biden just utnämnd till handläggare för behandlingen av Iran. Boken handlar om hur han på Obamas order gjorde iranierna fattiga.

2007 hade enligt Nephew USA:s spionageorganisationer kommit fram till att Iran inte längre hade ett kärnvapenprojekt. Obamas huvudsyfte var att trycka ner landet som regional makt i sitt område. Kärnvapenhotet var viktigt för att få med EU-makterna och de asiatiska oljeimportörerna på sanktioner.

Mellan 2012 och 2014 sänktes värdet i dollar av Irans BNP med 30 procent, genom finansiell blockad och krossande av landets valuta. Nephew berättar att import av lyx- och konsumtionsvaror, som vanligt folk nu inte hade råd att köpa, tilläts för att öka trycket på Irans regering med större ojämlikhet.


Boken är avsedd som en handbok för att ”utveckla en strategi för att noggrant, metodiskt och effektivt öka smärtan på de områden som är sårbara och undvika dem som inte är det”. Den påminner om CIA:s tortyrmanual från Bushtiden.

Nephew hymlar inte med att sanktioner går ut på att plåga andra, men han är en ”smart” liberal och inget monster. ”Att tillfoga ett sanktionsmål smärta är ren sadism om det inte är kopplat till en förväntan på vad smärtan kan åstadkomma”.

Diplomatiskt inlindat kommer han i en avslutande analys fram till att USA:s och EU:s sanktioner mot Ryssland för annekteringen av Krim knappast kan knytas till förväntan att Ryssland ska överge Krim. USA:s sanktioner mot Nordstream II, en undervattensgasledning mellan Ryssland och Tyskland som ingen annan egentligen har med att göra, är också ett exempel på vad Nephew skulle kunna kalla ”ren sadism”.


Lusten att plåga andra folk i moralens och mänsklighetens namn är en märklig företeelse. I diskussionen om mänskliga rättigheter har frågan undvikits.

Nutida liberal utrikespolitik har två typiska uttryck: ”humanitära” bombningar och invasioner samt ”sanktioner”. Båda är nordatlantiska, euroamerikanska specialiteter, huvudsakligen tillämpade söderöver.

Moralpolitikens överlevnad är i verkligheten beroende av hyckleri

Bombningen av Serbien 1999 var ett undantag. Invasionerna av Afghanistan, Irak, Syrien, Somalia och Libyen följer mönstret. Sanktionerna är av två slag, dels de som riktas mot enskilda individer, institutioner och företag, dels de som är ägnade att skada ett helt folk, i första hand dess ekonomi.


Den amerikanska regeringens myndighet för kontroll av utländska tillgångar har en lista på ”särskilda” personer, som inte får ha med amerikaner att göra och vars tillgångar ska ”blockeras”. Det är en lista på 1 536 sidor med tre kolumner, som kompletteras med ett antal särlistor, till exempel på palestinska riksdagsledamöter från Hamas.

Individsanktionerna är riktade mot personer och organisationer som hålls ansvariga för omoraliska handlingar. Riktigheten i bedömningarna kan diskuteras från fall till fall, men principen om moraliskt ansvar inför mänskligheten är ett normativt framsteg – trots den ständiga, maktstyrda ensidigheten i tillämpning, alltsedan Nürnberg.


Folksanktionerna är egentligen stora rika länders ekonomiska krig mot mindre bemedlade, utan risk för förluster för angriparen. USA:s finansministerium uppger sig ha 36 ”aktiva sanktionsprogram” av vilka 22 är riktade mot nationer, resten mot transnationell brottslighet och annan oönskad internationell verksamhet. EU har en ännu längre lista av sanktionsprogram, varav merparten gäller nationer, men många EU-program är fokuserade på individer plus ett nationellt vapenembargo.

Gemensamt för de ”humanitära” bombningarna och invasionerna liksom för sanktionerna är ett självrättfärdigt moraliserande över internationella relationer och en uppdelning av världen mellan onda och goda, där vi och våra bomber och blockader självklart tillhör de senare. Amerikanska politiker har en djupt inpräntad självbild som ledare för Guds utvalda folk. Clintons utrikesminister Madeleine Albright kallade USA ”den oumbärliga nationen”. EU-ideologerna har lyckats inympa en likartad, mer sekulariserad självuppfattning i sig själva och i EU-politiken.

Självgod moralpolitik är inte nödvändigtvis värre än cynisk realpolitik. Men den har en inneboende tendens till gränslös destruktivitet, som vi kan se i bältet av förödelse och massgravar med mer än en miljon dödade, från Afghanistan till Libyen, åstadkommet med de bästa avsikter av humanitet och demokrati.


Moralpolitikens överlevnad är i verkligheten beroende av hyckleri. Som till exempel USA:s allians med de oljestinna, fördemokratiska arabmonarkierna, där det aldrig funnits några mänskliga rättigheter. Vad som inte uppmärksammats, och som folksanktionerna belyser, är grymheten i den liberala utrikespolitiken.

De nationella sanktionerna skapar lidande, fattigdom och misär hos ett helt folk, i Albrights ”umbärliga” nationer. De nu (under Biden) gällande totala sanktionerna mot iraniers, kubaners, nordkoreaners och venezolaners ekonomi är att likna vid försök till ekonomiskt folkmord. Avsikten är att förinta deras näringsliv.

Det lyckas sällan helt. Kubanerna har överlevt den amerikanska piskan i 60 år. Men åtgärderna är effektiva. De utökade sanktionerna mot Venezuela 2017 ledde till att dödligheten ökade med drygt 40 000 personer. 2019–2020 minskade landets BNP med 60 procent. 2020 hade regeringen en procent kvar av inkomsterna från före sanktionskriget. FN:s speciella rapportör 2020 kunde konstatera en stadigt ökad undernäring, och att alla försök att få använda beslagtagna statstillgångar i England för att, via FN, köpa epidemisk skyddsutrustning och vaccin misslyckats.

Enligt gällande amerikansk politik ska Syrien förbli en ruinhög. Ingen amerikan eller utländsk person får ”ingå något återuppbyggnadskontrakt i områden kontrollerade av den syriska regeringen”. EU inskränker sig till att förbjuda deltagande i återuppbyggnad av elnätet.

Både USA och EU förbjuder handel med och stöd åt Syriens olja och gas, medan USA och dess kurdiska allierade ockuperar Syriens viktigaste oljefält. De nya sanktionerna mot Kina som nation syftar till att trycka tillbaka landets teknologiska utveckling.


Var kommer den moraliserande sadismen från? En källa är nog en sorts politikfundamentalism. Där vi andra ser människor; barn, vuxna, åldringar, kvinnor och män, ser sanktionskrigarna bara karikatyrer av politiska fiender som måste ”betala ett pris”, som Biden brukar uttrycka det.

En annan grund är en religiös människosyn som delar mänskligheten mellan oss, det utvalda folket, och alla andra; syndare, otrogna, kättare, förtappade. I den protestantiska fundamentalismen varifrån dagens nordatlantiska liberala utrikespolitik hämtar sin eld, finns en sadistisk ådra. Att plåga någon är också att rena honom/henne från synd. Många av dagens utrikespolitiker är släkt med biskop Vergérus i Bergmans Fanny och Alexander.

ANNONS EXTERN LÄNK

Vinterdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Corona gör klassamhället tydligare än någonsin

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Utrikespolitik

Mänskliga rättigheter

Fattigdom

Iran

Syrien

Madeleine Albright