Nobelpriset mår bra av en skandal då och då
Alla slags offentliga bråk är dynamit för utmärkelserna
Pengar, makt och andras tillkortakommanden. Där har ni några av huvudingredienserna i den häxkittel som gör att priser och utmärkelser av olika slag utgör hett stoff för medierna. I veckan avslöjas vilka som tilldelas årets Nobelpriser i medicin, fysik, kemi, litteratur och, ja, fred. I kulisserna står en något tilltufsad Nobelstiftelse som efter massiv kritik fått backa på att bjuda in Rysslands, Irans och Belarus ambassadörer till prisutdelningen.
Men lyfter man blicken från just Nobelstiftelsens fadäs upptäcker man snart att de flesta viktiga priser genom åren drabbats av den ena skandalen efter den andra. Ska man tro James F. English, som skrev standardverket på området, ”The economy of prestige” (2005), är skandalerna i själva verket en del av prisernas dna.
Lite förenklat kan man säga att English, inspirerad av den franske sociologen Pierre Bourdieu, menar att priser verkar med tre viktiga former av kapital: ekonomiskt (pengar), kulturellt (prestige) och medialt kapital (uppmärksamhet). Dessa kan genom olika manövrer växlas in i varandra. Genom att ha en hög prissumma och en renommerad jury kan ett pris exempelvis generera både prestige och stor medial uppmärksamhet. Det är ju så Nobelpriserna fungerat. Enligt English kan man rentav se dem som en långtidsverkande penningtvätt, där en förmögenhet som gjorts på tillverkning och försäljning av sprängmedel, vapen och ammunition år för år förvandlas från ekonomiskt kapital till kulturellt, vetenskapligt och politiskt kapital.
Men som genom ett slags alkemi kan dessa kapitalväxlingar också få paradoxala följder. Skandaler, i synnerhet om det rör sig om ett ansett pris, leder inte bara till stor medial uppmärksamhet, utan ökar också prisernas prestige. Mycket tyder faktiskt på att det är just skandalerna som skapar ett pris, och lyfter in det i mediernas och allmänhetens blickfång.
Den kanske största prövningen för English tes, att skandaler endast stärker priser, är den kris som briserade kring Svenska Akademien 2018. Till skillnad från det, i alla fall i utlandet, chockerande i att Akademien 2016 delade ut Nobelpriset i litteratur till en trubadur hade Akademiens kris egentligen inte särskilt mycket med själva Nobelpriset att göra.
Ett framgångsrikt pris bygger på att människor tror på dess jury och på dennas förmåga att i sin tur tro på priset. De flesta skandaler kring priser handlar också ofta om att fel person fått ett pris (”fel låt vann!”) eller att någon i juryn hoppat av eftersom de inte fått sin vilja igenom. Gemensamt för dessa är att de fortfarande signalerar att priset är så viktigt att det är värt att bråka om. Därför ökar också oftast prisets prestige med hjälp av den publicitet som skandalerna genererar.
Vad som möjligen var nytt med den så kallade Akademikrisen var att så många helt tycktes tappa förtroendet inte bara för Svenska Akademien som institution, utan också för de, visade det sig, vanliga människor av kött och blod och adrenalin som var satta att förvalta priset, särskilt när medierna rapporterade om det ena bråket och avhoppet efter det andra.
En organisation som inte verkar tro på sig själv är förstås svår att investera tro i, i synnerhet när det finns en sensationell brygd av övergrepp, dolkstötar och spel om pengar i bakgrunden. Även det långa händelseförloppet bör ha spelat in, från att Dagens Nyheter publicerade sin granskning av den så kallade kulturprofilen senhösten 2017 till att Nobelpriset åter kunde delas ut 2019, men först 2021 utan externa ledamöter i Nobelkommittén.
Frågan är om English tes någonsin prövats så hårt, under så lång tid. Nu i efterhand talar ändå mycket för att tesen håller och att även denna kris kommer att bli en del av litteraturprisets skandalösa mytbildning, som började redan under prisets första år när Akademien vägrade att ge priset till Lev Tolstoj. Till saken hör förstås också att det till stora delar är en annan Akademi som delar ut litteraturpriset i år. Fler än hälften av de nuvarande ledamöterna är invalda sedan 2018, liksom hälften av ledamöterna i Nobelkommittén.
Jämfört med Akademikrisen var förra höstens utspel om Augustpriset betydligt mer förutsägbart. I en uppmärksammad artikel i Svenska Dagbladet, om hur ointressanta han fann de Augustnominerade skönlitterära titlarna, skrev Björn Werner in sig i en lång tradition av smärre, men numera bortglömda skandaler kring Augustpriset.
I ett större perspektiv kan man kanske också se detta slags skandaler som ett sätt att skyla över det faktum att hela priskulturen i sig kan ses som skandalös
Vem minns i dag att det allra första Augustpriset 1989 gick till Ebbe Carlssons förlag (det gamla Bonnier Fakta), samtidigt som Ebbe Carlsson ingick i den trio hos Förläggareföreningen som instiftade priset? Att Steve Sem-Sandberg hoppade av sitt elektorsuppdrag 1994, att Albert Bonniers 2012 glömde anmäla Jonas Hassen Khemiris då aktuella roman till priset, eller att Daniel Sandström, numera litterär chef på Albert Bonniers, under sin tid på Sydsvenskan år efter år vevade mot Augustpriset som han såg som ett kommersiellt pris som endast gynnar de största förlagen?
Werners utspel lär endast ha stärkt Augustprisets aktier, och inför årets nomineringar har också medierna en given krok att hänga rapporteringen i. Den lyder som det eviga mantrat hos optikern: Blev det bättre eller sämre eller likadant?
I ett större perspektiv kan man kanske också se detta slags skandaler som ett sätt att skyla över det faktum att hela priskulturen i sig kan ses som skandalös, att det i grund och botten är en absurd och naiv tanke att det skulle gå att tävla i exempelvis naturvetenskap, skönlitteratur eller världsfred.
Även om många av prisernas försvarare tycker att det är ”en kul grej” att medierna uppmärksammar till exempel smal litteratur går det inte heller att blunda för att priserna är kraftfulla katalysatorer för skapande och fördelning av makt. Genom priserna köper utdelarna på sätt och vis mottagarnas strålglans och legitimitet för att upphöja sig själva, i ett försök att övertyga omvärlden om att just de är bäst lämpade att bedöma sitt område.
Med denna instabila alkemiska brygd av pengar, investerad tro och medial uppmärksamhet är det inte konstigt att skandalen alltid lurar bakom hörnet. Men om English lärt oss något är det alltså att alla slags offentliga bråk är dynamit för priserna.
Jerry Määttä är docent i litteraturvetenskap och kursansvarig för förlagskunskap vid historiska institutionen, Stockholms universitet
