Ord blir kött
DRAMATIK
» Realism – två pjäser och ett filmmanus
Stig Larsson
Albert Bonniers förlag
Vad är det egentligen en författare vill uppnå med sin text? Oaktat om det handlar om en kriminalroman, en pejling av det existentiella djupet eller om att locka läsaren in i fantasins världar, så finns där ambitionen att övertyga. En gång skedde detta med hjälp av retorikens formaliserade regler. I dag måste varje författare av rang förhandla med genrens konventioner, veta hur mycket han eller hon kan avvika från dem, om hans röst ska bära.
Stig Larsson har efter att ansett sig uttömma romangenren för över två decennier sedan, ännu inte givit upp hoppet om teatern. I förordet till Ta stryk, en av pjäserna i Realism, skriver han att han möjligen kan masa sig till teatern om Thommy Berggren har regisserat. Larssons egen regi delar ambitioner med Berggrens, att rikta åhörarnas uppmärksamhet genom att bryta igenom realismens konventioner. Skådespelarna talar gärna lågt, pauserna är oförutsägbara, men den fjärde väggen är intakt.
I de tre texter som samlats i volymen finns det också något som vi måste kalla realism, men utan att därför tro att det är något slags objektiv återgivning som eftersträvas. Liksom i Larssons prosa presenteras allt på samma nivå, läsaren har att ta ställning till författarens val av information. Då kan det uppkomma en del egendomligheter, som när den till synes oväsentliga preciseringen av en lunchtallrik som innehåller ”ovanligt många röda sylttomater” några sidor senare ställs mot det oprecisa ”utkanten av Stockholm”.
Larsson vill, skriver han, ha kött på sitt material, varenda biperson, om så bara en röst i en högtalare, ges namn, ålder och bakgrund. Till synes möts läsaren (och en eventuell regissör) av en mättad realism där varje ord är förankrat i en kropp.
Vi har också en metaepisod i Passion är lika med lidande, en titel som för övrigt är ett slags uppslagsord, eftersom latinets passio betyder just lidande. Rollfigurerna diskuterar ett seriealbum och försöker utröna vilka verkliga personer det är som överförts till serierutorna, vilket får en av dem att utbrista ”det känns ganska flummigt!”. Och det är väl just det som händer när verkligheten och dikten glider ihop, det känns flummigt.
I förordet skriver Larsson att han vill använda orden för att nå något bortom dem, till det som inte går att utsäga. Det handlar om språkets gränser. I framför allt Passion är lika med lidande, ett relationsdrama, och Verklighetsuppfattning, en pjäs förlagd kring statsministern och hans närmaste umgänge, tycks det viktiga förbli outsagt. Rollfigurerna är som skuggade av en annan verklighet, man skulle kunna likna rollfigurerna med skuggorna i Platons grotta, där ljuset som framkallar skuggorna glimtvis låter oss ana en annan verklighet.
Men det är inte den verkligheten som får oss att vända blad i Larssons pjäser, utan den som håller oss på jorden, orden som blir kött.
