De överlevande gick vidare och byggde Sverige
Ådalen 1931 är den mest kända händelsen i svensk arbetarklasshistoria
– Det var min kompis Maud och jag. Jag kände mig väldigt fin, för jag hade fått en dräkt från Amerika. En svart med vita ränder. Man hade ju börjat skoja lite med pojkar, så man tänkte om den var där, om den var där …
Så berättade mormor när jag satte henne framför en videokamera och frågade om demonstrationen den 14 maj 1931. Hon var 16 år den gången.
Mormor Ingegerd var socialdemokrat i hela sitt liv, men aldrig politiskt aktiv. Ändå var det självklart att gå med. Inte bara för de snygga killarna.
– Det var man ur huse. Absolut, förstår du. Alla som kunde gå gick med i demonstrationståget, även dom som gick med käpp. Alla var benägna om att inga strejkbrytare fick vara kvar. För det gillade man ju inte att dom kom.
Alla ställde upp. Men det var inte ens deras lönekonflikt. Pappersarbetarna i Ådalen hade gått ut i sympatistrejk för att stötta kamraterna vid Marmaverken nere i Hälsingland, som slogs mot sänkta löner.
Arbetsgivarna gjorde som de brukade, de tog in strejkbrytare. Många strejkbrytare gjorde det inte ens för pengarna. De var överklasstudenter som hatade fackföreningar. Strejkbrytarna var ibland beväpnade och det blev ofta slagsmål, så även i Ådalen där några strejkbrytare drogs upp ur lastutrymmet på en båt och tvingades följa med till Kramfors. Där släpptes de, efter att de hade lovat att åka hem igen.
Myndigheterna sände militär till Ådalen för att skydda strejkbrytarna. Soldaterna var anställda befälselever, man vågade inte skicka värnpliktiga. De gick inte att lita på.
Den 14 maj samlades människor i Folkets hus i Frånö. Transports lokalavdelning hade utlyst mötet. Birger Norman beskriver i sin reportagebok Ådalen 31 (1968) hur ledarna för de olika organisationerna gick i väg för att förhandla.
De flesta i Ådalen var socialdemokrater, precis som mormor. I 1930 års kommunalval i Gudmundrå – som Frånö och Lunde hörde till – hade Socialdemokraterna fått egen majoritet, med 25 platser av 40. Men det fanns också syndikalister i Ådalen, samt två partier som kallade sig Sveriges kommunistiska parti. (Ett som var lojalt med Sovjet och ett som inte var det.)
Nu satte sig företrädarna ner för att gräla med varandra. Det lät väl som det brukade. Revolutionära ledare mot reformistiska ledare och syndikalistledare. Alla sidor hade välsmorda argument för att just deras förening hade rätt. Pampar – oavsett ism – brukar tro att det är det som politik handlar om. Vilken organisation som är den bästa.
Utanför förhandlingsrummet rullade klasskampen på. Mötesdeltagarna hade inte tid att vänta på ledarna. De började gå mot strejkbrytarförläggningen
i Lunde.
Det blev ett långt demonstrationståg med flera tusen personer.
Längst fram hölls en fana från Pappers lokalavdelning och en från socialdemokratiska ungdomsklubben i Utansjö. Musikkåren spelade Internationalen. Det var inte bara mormor som var finklädd, alla hade helgkläder på sig, för det hade man när man demonstrerade eller gick på viktiga möten.
– Jag tyckte det var vackert. Och när dom sjöng …
Arbetarna hade egentligen redan vunnit. Länsstyrelsen hade samma eftermiddag beslutat att strejkbrytarna inte fick arbeta. Men meddelandet hann inte fram.
I Lunde väntade militären.
Mormor såg aldrig när soldaterna sköt. Men hon hörde ropen.
– Dom skrek att det bara var lösa skott. Men sen skrek någon annan från ett annat håll att Eira är skjuten. En del trodde det, andra trodde det inte.
Det var först när mormor kom hem som hon fick klart för sig att fem personer, fyra demonstranter och åskådaren Eira Söderberg, hade skjutits ihjäl.
Den enda anledningen till att inte fler dog var att en trumpetare i musikkåren, Tore Alespong, lurade militärerna att sluta skjuta genom att blåsa signalen för ”eld upphör”.
– Den där pojken, han skulle ha medalj, tyckte mormor.
Det fick han inte, han ställdes inför rätta för missbruk av militär signal. Men fallet lades ner.
Efter skotten drogs militären tillbaka. Fackförbunden Sågverks och Pappers tog över ansvaret för ordningen i Ådalen.
Det mest representativa för 1900-talet är inte soldater som skjuter arbetare, utan soldater som går över på arbetarnas sida, till exempel under den svenska revolutionen 1917–18
I Stockholm demonstrerade cirka 100 000 och LO utlyste en fem minuters generalstrejk för att hedra offren.
På begravningen deltog hör och häpna alla konkurrerande organisationer. Socialdemokraternas Rickard Sandler, Moskvakommunistpartiets Hugo Sillén och anti-Moskvakommunistpartiets Hinke Bergegren talade tillsammans med John Andersson från syndikalistiska SAC.
Året därpå vann Socialdemokraterna valet och satt kvar vid makten i 44 år.
Ådalen 31 är en av de absolut mest kända händelserna i svensk arbetarrörelses historia. Men Ådalen 31 ger en dålig bild av helheten. Klasskonflikterna under 1900-talet var hårda, men ärligt talat var det sällan som folk mördades.
Sedan värnplikten infördes 1901 hade det blivit svårare att sätta in militär mot den egna befolkningen, inte minst tack vare den socialdemokratiska ungdomsrörelsens agitation bland värnpliktiga. Under unionsupplösningen 1905 visade det sig även att det var så gott som omöjligt att starta ett anfallskrig.
Det mest representativa för 1900-talet är inte soldater som skjuter arbetare, utan soldater som går över på arbetarnas sida, till exempel under den svenska revolutionen 1917–18, som gav oss rösträtt och åtta timmars arbetsdag.
Fredligheten var en del av arbetarrörelsens skötsamhetsideal. Våld var barbariskt. Man skulle läsa böcker, vara hederlig och behålla lugnet. Det var bland annat därför så många organiserade arbetare var nykterister.
Våld kan bemötas med våld, men hur ska man kunna besegra tusentals människor som tar på sig finkläder och tågar i bredd fyra och fyra? Det hjälpte inte att skjuta fem, det hade inte ens hjälpt att skjuta femtio. Strejkbryteriet försvann. Rätten att strejka räddades.
Men visst, låt oss minnas Ådalen 31. Det är ett avskräckande exempel på hur det går när överklassen får härja fritt, när deras råa hat mot vanligt folk inte tyglas av samhället.
Det är också värt att minnas hur den organiserade arbetarklassen och andra folkrörelser såg till att Sverige blev ett land som – trots brister och fel – hade demokratiska rättigheter och välfärd.
Vilka gick först i ledet?
När mötet i Frånö Folkets hus hade tagit slut satt ledarna kvar och käbblade. Under tiden gick gräsrötterna till Lunde. Med fanor, helgkläder och musik.
Några av dem kom aldrig tillbaka igen. De överlevande tågade vidare och fortsatte att bygga upp Sverige.
Mormor hade inget emot att berätta om Ådalen 31, om man frågade henne. Men det var inget ämne som hon tog upp självmant. Hon pratade mycket oftare om hur hemskt det var under ”kriget” (andra världskriget), som hon ju definitivt inte hade varit med i. Ådalen 31 verkade inte ha varit lika traumatiskt. Kanske för att hon var så ung.
Mormor var som alltid helt klar i huvudet, trots att hon nästan var 90. Hon beklagade att hon inte kom ihåg särskilt många detaljer. Hon var osäker på exakt var i tåget hon gick, eller vilken årstid det var. Det var ju så länge sen.
Men hon mindes i alla fall de nya fina kläderna med vita ränder. Och att det var så vackert. Det återkom hon till flera gånger.
– Samtidigt som det var ruskigt och hemskt så var det stiligt också att folket var så eniga. Arbetarklassen vann ju. Så det var ju bra. Om man förstod det rätt, så var det bra.
