Kriminalkungen
Ragnar Strömberg läser landets mest trovärdiga skildrare av polisen
Under några veckor har jag nu läst om Leif G W Perssons nio romaner långa svit berättelser om brott och straff. Lästa i ett svep, från Grisfesten (1978) till Den döende detektiven (2010), blir de en sammanhängande rundmålning av ett krackelerande Sverige ur vår ”häpnadsväckande ineffektiva” poliskårs synvinkel. Persson fällde detta omdöme i en intervju häromåret, där han också beskrev polisens verksamhet som ”farsartad”.
Leif GW Persson besitter en sakkunskap som gör honom till den överlägset mest trovärdige skildraren av polisarbetets vardag, vilket också tillåter honom att använda sin drastiska humor för att skruva upp sitt polisiära menageri ett par varv mot det bisarra.
Så blir den i särklass mest vämjelige företrädaren för poliskåren som någonsin härjat i svensk kriminallitteratur, den fullständigt inkompetente, försupne sexisten och rasisten Evert Bäckström, ännu mer njutbar att följa i villospåren andra gången. Bäckströms katastrofala framfart i Växjö i de första tre femtedelarna av Linda – som i Lindamordet tillhör det svinroligaste som finns att läsa, inte bara inom kriminallitteraturen.
Det är nästan så man blir lite sur när romanernas absoluta huvudrollsinnehavare, Lars Martin Johansson, mannen som kan se runt hörn, ser till att få bort Bäckström och skickar dit den slipade Anna Holt och den briljanta Lisa Mattei, fil dr i praktisk filosofi, för att städa upp efter det ”feta eländet”. Den jämte Bäckström överdådigast tecknade figuren är den ”särskilde rådgivaren”, en svensk Richelieu som vandrar genom maktens korridorer under romansvitens trettiofyra år långa resa till det svenska mörkrets hjärta.
Återseendet med Lars Martin Johanssons bäste vän och vapendragare Bo Jarnebring, bjässen med varggrinet, är mindre intressant än det med den ångestfyllde Jan Lewin, vars pedantiska kontrolltvång gång på gång får kollegorna att klättra på väggarna. Perssons personteckning är genom sin blandning av komik och psykologisk realism av helt annat slag än exempelvis Henning Mankells subtila stilkonst, genomstungen av sorg och vrede över orättvisor.
I hela romansviten, med trilogin om Palmemordet som brusande stormöga, skildras den svenska poliskåren som en sluten och strängt hierarkisk värld, genomsyrad av primitiva och djupt reaktionära tankefigurer och föreställningar, där hatet mot ”landsförrädaren” Palme ligger och pyr hela tiden.
Genom Bäckström och den ömklige Wijnbladh karikeras föraktet för blattar, feminister, bögar, sossar, kommunistsvin och busar, men de är långtifrån ensamma om att se ohyrans lagliga rättigheter som ett ständigt växande irritations- moment. Så låter också Persson det farligaste permanenta hotet mot demokratin komma inifrån, i form av två polismän. Porträtten av dessa båda diaboliska psykopater är kusligt övertygande.
Även det politiska etablissemanget har funnits i siktkorset för Perssons mustiga prosa, där realismen spetsas med satirens etter.
Inte att undra på: den unge kriminologen blev författare när han fått bära hundhuvudet för Dagens Nyheters avslöjande att det fanns en polis-pm där justitieminister Lennart Geijer pekades ut som en säkerhetsrisk för sina kontakter med prostituerade.
I Grisfesten låter Persson en lätt maskerad Geijer ge den polisman som avdelats till hans livvakt ledigt medan han själv besöker en prostituerad. Johansson och Jarnebring upptäcker att kollegan – den ene av de båda demonerna från helvetets nedersta krets – använt ledigheten till att råna ett postkontor och sedan likviderat två vittnen.
Utredningen säckar ihop när ministern för att rädda sitt eget skinn ger livvakten alibi för rånet. Den offentliga lögnen och kårandans omertà är siamesiska tvillingar sammanvuxna rygg mot rygg också i de båda följande romanerna, Profitörerna (1979) och Samhällsbärarna (1982). Den förra är en renodlad dokumentärroman om mordet på en polsk prostituerad som var upphovet till den stora ”Bordellhärvan”, den senare kretsar kring ”Basebolligan” vid Vaktdistrikt 1, som skulle ta en än mer framskjuten plats i det allmänna medvetandet i samband med mordet på Olof Palme.
Det var också detta århundradets cold case som tjugo år senare fick den vid det laget rikskände muttraren från arbetarkvarteret ”Nävv Jork” att göra hejdundrande comeback som författare med Mellan sommarens längtan och vinterns köld (2002). I november 1985 närmar sig Palmehatet kokpunkten. Genom att ställa den unge Olof Palmes faktiska förbindelser till CIA för att rekrytera den nya europeiska eliten på rätt sida i det Kalla kriget, mot den landsförrädiska ryktesflorans pulp fiction-fiktioner, återskapar Persson mästerligt stämningarna i det rämnande välfärdssamhället.
I Palme-trilogins andra del, En annan tid, ett annat liv (2003) flätas ockupationen av den tyska ambassaden ihop med mordet på en underordnad tjänsteman vid en statlig myndighet halvtannat decennium senare. Efter Murens fall blir Stasi-arkiven handelsvara och det förflutnas skit hamnar i den ordstäviga fläkten hos en medborgare numera höjd över alla misstankar.
En annan tid, ett annat liv vore inte en Leif GW-roman om den inte också ställde läsaren inför ett dilemma: i slutet låter Johansson tjänstemannens mördare löpa för att i stället låta ”Sätermannen” mata media med sitt femtioelfte erkännande. Efter den litterärt och satiriskt praktfulla utflykten till Växjö i Linda – som i Lindamordet, om mordet på en ung vacker polisaspirant, kommer så ännu en osannolik höjdpunkt med Faller fritt som i en dröm (2007).
I denna Palme-trilogins avslutande del är måttet rågat för Lars Martin Johansson, nu chef för Rikskriminalen. Preskriptionen för Palmemordet tickar närmare, liksom hans pension. Kring sig samlar han sina mest betrodda, med Jan Lewin flankerad av stjärnskottet Lisa Mattei och Anna Holt.
En grupp ytterst särpräglade yrkesmänniskor berättar baklängeshistorien om det mord en rad utredningar förvandlat från tragedi till skam. Utgångspunkten är att teorin om Christer Pettersson som Palmes mördare, en loser som inte kunde sno en kexchoklad utan att torska, skulle ha snurrat runt på stan med en revolver ”stor som en jävla spädgris” är om möjligt ännu mera korkad än kurdspåret.
Men trots att läsaren sitter på lösningen sedan Mellan sommarens längtan och vinterns köld är varje sida hypnotisk. För berättarrösten är samma mumlande, insisterande röst som får stora delar av svenska folket att välja Veckans brott av det enkla skälet att de blir behandlade som vuxna med förmåga att följa resonemang.
Så kommer vi till finalen, Den döende detektiven.
Den pensionerade kolesterolelefanten Lars Martin Johansson drabbas av en stroke när han stannar till vid korvkiosken med världens bästa currywurst. Från sjukbädden sätter han i gång en utredning av ett med några dagars marginal preskriberat sexualmord på en åttaårig flicka, medan han obevekligt närmar sig det hörn ingen kan se runt och berätta om efteråt.
När mördaren hittas får han erbjudandet att ta på sig skulden för ett brott han inte begått och avtjäna sitt rättmätiga straff, eller bli lovligt villebråd. I en tid när lynchjustis har högljudda förespråkare blir frågan om det är rätt att utanför lagens råmärken ta hämnd på en pedofil som gått fri, inte bara ett moraliskt utan också ett demokratiskt dilemma. För på de nätsajter som lägger ut bilder och namn på pedofiler, är inte beviskraven lika höga som för Johansson och de andra riktiga poliserna i Leif GW Perssons fresk.
Det är tvingande frågeställningar som denna, där personligt och medborgerligt ansvar ställs på sin spets, som gör Leif GW Persson till något mer än en härlig historieberättare – han är oavvislig.
Svenskarna har aldrig läst så mycket kriminallitteratur som nu.
Nio av de tio mest utlånade författarna på våra bibliotek är deckarförfattare.
Aftonbladet Kultur har valt sex bästsäljande kriminalförfattare och gjort en närläsning: Vad säger de egentligen om samhället?
Idag – Leif GW Persson
