Ramadan 2015
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2015-07-16
Månen är nästan borta nu, bara
en rakbladstunn skära i den redan ljusnande
sommarnatten, över husen Stanna Du rör vid min
hand, vindlätt och tar ut mitt hjärta
försiktigt, tvättar det med yrande snö Du är
av denna tidsålders blindhet och
konflikter och av månens sken
och de andetag som lämnar
en generation
På väg till nattbönen på Hisingen
ser jag mina systrar och bröder skynda fram över
övergångsställena, i olika kläder, huvudbonader, tecken
på kärlek glädje sorg våld minne
hopp annat flyktingar exilens barn tradition
pånyttfödelse konvertiter, som jag
själv En havsgrön blixt från spårvagnsledningen
lyser upp asfalten Jag tänker att du var hos vår Profet
när Boken kom, en natt Du såg skenet
dansa över ökenhimlen över grottans
väggar skuggorna och rörde vid
Boken Vid Mohammad Må Guds fred vara
med honom och välsignelser och bär ännu hans ljus
på dina händer Rösterna ekar Mohammad Sluta
Sluta Mohammad Vi prövas
av vad våra händer skapar Hur skulle det nånsin
kunna vara annorlunda Någon som hette Mohammad
höll fast henne Hon skrek Sluta Sluta
Hon heter Mohammad De skar sönder
henne Sluta Mohammad Sex år gammal
i ett land långt borta Den som svarar
jag är inte Mohammad
är redan förlorad Vi förlorar oss, själva
utsatta för allt tyngre strukturellt våld och med känslan
att rösterna är del av att legitimera detta
förmår vi nästan inte
höra Det är också, i stort, en underklass
som redan har angripits också för sitt sätt att ta hand om
sina barn, klä sig, tänka, tro Du kastar ut sand
i ljuset, en begravande
gest, säger
Världen är
damm som driver genom
Guds blick
en stund Du är av dessa dagar
av törst och fördrivning Sommaren fylls
av Srebrenicas svarta
fallande stjärnor som störtar, som mörka
lysraketer, upp ur
tiden En röst minns Det är samma språk
nu i Sverige, som där, då Om nationens bevarande
Muslimerna föder för många barn Muslimerna
Alltid muslimerna Jag är rädd Och vi vänds bort
från varandra Döva Jag själv tycker mig även
i vardagens gräl, på banken
eller i ett samtalen med grannen, om tvättstugans tider
plötsligt se trianglarna resa sig vid horisonten De uppfällda
taggarna Läger, för de som älskar
det jag älskar En expertröst säger
att tredje världskriget redan har börjat
bara att vi inte ser det Eftersom vi förväntar oss
att historien ska upprepa sig
på ett visst sätt Hon heter Mohammad säger
min bror Mohammad satte en kalashnikov mot mitt
huvud Kanske hette mannen hon skulle giftas bort till
också Mohammad Eller Ahmad, Den Prisade
Varför exploderar inte stenarna
till flisor av detta outhärdliga Men det gör
de ju, rämnande rämnande
av sorg och taqwa I stället för våra moderna hjärtan
som aldrig sprängs Frömjöl blåser
i silverkransen kring en gatlykta Srebrenicas
döda får ännu namn, och då också, till slut
sina gravar Jag tror alltmer att mitt skrivande
är ett försök att hinna före
tiden, förtvivlat Försöka hinna lyssna, tala Härbärgera
sönderslitandet mellan Öra Mun
Minne Hopp Ögonfransen
av ljus hänger i mörkret mellan
molnrevorna Maktlöshet Ansvar En gång
ropade mitt hjärta Allah Allah Inget hjärta kan hjälpa
vad det älskar Du kommer snart lämna mig
ännu en gång Stanna Du heter Ramadan
och bär all världens smärta
inuti dig men är fylld
av fred Fred över Syrien Fred över Irak
Fred över Palestina Fred över Köpenhamn
Fred över Stockholm Fred över Paris
Fred över Srebrenica
Fred över Göteborg
Johannes Anyuru
