AI kommer att ersätta alla oss översättare
Stick inte huvudet i sanden – snart är den tillräckligt bra för all litteratur
Vi översättare borde ha panik. Jag har det i alla fall. Yrket är på väg att försvinna.
Skälet är enkelt. Översättningsprogram och AI utvecklas i ett hisnande tempo. För tio år sedan var maskinöversättningar knappt funktionsdugliga, i dag producerar de texter som går att läsa utan större ändringar.
Tror ni mig inte? Mata in en text i en bra betaltjänst och se själva. Ut kommer ett resultat som inte är perfekt, men i högsta grad dugligt. Många gånger bra nog för att gå direkt till redaktör, litteraturspråk för: ”finputs återstår”.
Det är kris, men än så länge avspeglas det inte i hur vi talar om situationen. Ett symptomatiskt exempel är Författarförbundets Johanna Svartström som menar att AI gör ”amatöröversättningar” som är ”likriktade”, samtidigt som författaren och översättaren Lina Wolff menar att AI-översättningar gör att litteraturen förlorar sin ”själ” (DN 13 jul −23).
Alltså, ingen anledning till oro?
Låt oss börja med likriktningen.
För litterär likriktning vad gäller form och språk är ju ett av skälen till att programmen har det så lätt som de har. Ta deckare, en genre som kommit att premiera igenkänning, ”rakt berättande”, och liknande struktur från bok till bok – generiska mönster, helt enkelt.
Vet ni vad som är väldigt bra på att tolka generiska mönster? Som gör det snabbare än en människa någonsin kan?
Just det. I deckargenren kommer AI snart att äta översättarna till frukost. För att inte tala om facklitteratur, studentlitteratur och annan litteratur där omedelbar begriplighet värderas högt. Här är vi rökta.
Gäller det här alla översättningar, alla texter?
Nej, viss skönlitteratur kommer behöva en mänsklig hand ett tag till. Att mata in William Faulkner eller Lucy Ellmann i ett program kommer att ge en översättning som är i behov av så mycket redigering att det fortfarande är ekonomiskt rimligt att låta en människa göra allt från början.
Jag antar att det är detta som är ”själen”. Den bit av översättningskakan som AI inte kan baka.
Än.
Men om två år? Om fem?
Kardinalfelet här är att stirra på detaljer och utifrån dem dra slutsatsen att vi kan slappna av.
Höj blicken! Programmen gör solida översättningar redan i dag. Textförståelsen kommer att förbättras, misstagen kommer att försvinna. Titta på videotjänsternas utveckling det senaste året (!), som gått från skrattretande skisser till Soras perfekta videorenderingar. Chat-GPT och liknande system är i grunden bara stora språkmodeller; om det är något fält där vi kommer att se en fortsatt förbättring är det just översättning.
Detta är läget i dag. Tekniken finns. Förlagen använder den redan för att översätta böcker.
Det finns inget egenvärde i vem som gör översättningen. Det enda som räknas är texten
Frågan är hur länge man håller emot på bred front. Hur länge kommer förlagen att fortsätta betala stora summor till översättare som på tre månaders tid gör det som ett program kan göra på en sekund, nästintill gratis? Om vi vill ha kvar översättning som yrke och hantverk, så är det utifrån dessa premisser vi måste försvara det. Därför känner jag en smärre panik varje gång någon påstår att översättaren utför ett konstnärligt arbete som AI helt enkelt inte kan göra.
Jo, det stämmer … tills det inte längre stämmer.
Och om ett program snart kan göra samma översättning som jag, och mitt värde som översättare har knutits till textens kvalitet, var står vi då?
Den här frågan stressar mig som fan eftersom jag innerst inne vet svaret: Det finns inget egenvärde i vem som gör översättningen. Det enda som räknas är texten. Det enda som räknas är att översättningen blir bra.
Vi kan självklart diskutera vad ”bra” innebär, men när jag läser maskinöversatta texter är det inte primärt brist på själ jag ser, utan en förmåga att oftast tolka rätt, att följa original när det är möjligt, att hitta smarta lösningar när det behövs.
I en snar framtid kommer vi att kunna ta en bok på vilket språk som helst, översätta den till vilket språk som helst, och sedan läsa en bra text. Med risk för att låta som en tech-miljardär från Silicon Valley, så är den tanken svindlande. Och som översättare, som någon som tror på översättning som princip, kan jag egentligen ha något emot mot den framtiden?
Men här och nu. Vad göra?
I stället för talet om ”själ” kunde ett försvar för översättning vara: Det är ett levebröd för människor. Så länge vi lever i ett ekonomiskt system där vi behöver, ja, lön, så är detta levebröd värt att försvara. Men då krävs ett försvar som höjer blicken från översättningens kvalitet, och i stället vågar ta i frågorna som ligger och pyr i alla branscher som hotas av AI: Vad gör vi när hela yrkesområden försvinner? Finns det ett egenvärde i att människor utför ett visst arbete? Vad är detta egenvärde?
Det här är stora frågor som vi översättare självklart inte ensamma kan besvara, men en sak är säker: Vi kommer inte att hitta svaren genom att sticka huvudet i sanden.
