Jag älskar Maria så för hennes drickande
Ingen skriver bättre för sommarens leda än Marguerite Duras
Semestern är långa, likriktade dagar. Frågan är hur man ska organisera dem. Till exempel kan man dela upp dagarna med hjälp av vilka timmar man dricker och vilka timmar man inte gör det eftersom vardagens regler upphör att gälla under sommarmånaderna.
Semestern innebär en viss hjärtskärande leda och ingen skriver bättre för den ledan än Marguerite Duras. Så varje sommar läser jag henne igen och därför minns jag inte första gången jag läste ”Halv elva en sommarkväll”. Andra gången var jag i Barcelona. Jag hade med mig en hög böcker av författaren och köpte fler i en engelsk bokhandel jag brukade besöka när dagarna kändes innehållslösa. Men Maria i ”Halv elva en sommarkväll” var den jag tänkte på mest.
Romanen börjar med ett namn. Maria sitter på ett kafé och dricker när hon får höra om Rodrigo Paestra, mannen som mördat sin unga hustru och hennes älskare. Morden har skett i byn Maria stannat till i, på väg till Madrid. Rodrigo Paestra gömmer sig för polisen som tvingats avbryta sitt sökande eftersom regnet öser ner alltför kraftigt. Maria dricker manzanilla. Hon ville inte till Spanien men här är hon nu. På semester med sin man Pierre och deras dotter. Väninnan Claire är också med.
Samma dag som Rodrigo Paestra mördat sin hustru har det lilla sällskapet kört in i byn med sin svarta Rover. Alla hotellrum är redan uppbokade, i natt får de sova i hotellets korridor. I bara sex månader har Rodrigo Paestra och hans unga hustru varit gifta, men sedan flickan gifte sig har hon varit galen efter andra män.
Alla känner Rodrigo Paestra. Hustrun, bara nitton år, är från en annan by. Ingen är vid hennes lik i kväll. Maria dricker manzanilla. En till, en till. Dricker du alltid så här, frågar en man på kafét henne. Ja, det gör hon. Om han med sin fråga frågar om hon brukar dricker mycket. Om han med sin fråga frågar om hon brukar dricka ensam.
Den korta romanen fortsätter genom natten till dagen därpå. Mellan husen ekar ropen efter Rodrigo Paestra och medan hennes sällskap sover börjar Maria också söka efter mördaren. Inte för att sätta dit honom, utan för att hjälpa honom att fly förbi polisen som omringar byn.
Sommaren jag läste om romanen i Barcelona letade kvinnan med spriten sig in i allt jag skrev. Varför älskar jag Maria så? För att hon dricker. För att hon väntar på att bli bedragen, utan att göra något åt det. Parallellt med triangeldramat som har slutat i mord pågår ett annat, lågmält, triangeldrama. Marias make och hennes väninna har förälskat sig i varandra, men ännu inte fullbordat sveket. Maria ser hur begäret mellan dem växer och hur deras händer söker efter varandra när de tror att hon inte ser. Men hon ser. Men hon säger inget. Maria dricker och väntar. Kan du inte försöka dricka lite mindre, vädjar hennes make? Nej, svarar hon. Mer. Mer!
Större delen av sitt liv kämpade Duras med alkoholismen. I fantastiska ”The suspended passion”, översatt till engelska av Chris Turner, har journalisten Leopoldina Pallotta Della Torre samlat materialet efter flera intervjuer som hon gjorde med sjuttiotreåriga Marguerite Duras. När Duras får frågan om varför en person börjar dricka säger hon: ”Alcohol transfigures the ghosts of loneliness. It replaces the ”other” who isn’t there.”
Alkohol ersätter den andre, som inte är där. Som inte är där. Maria söker efter Rodrigo Paestra i väntan på att bli bedragen. Semesterdagarna är långa och formlösa, för oss och Maria. Innan en viss tid dricker vi inte, efter en viss tid börjar vi dricka. Tanken på alkohol splittrar Maria, hon är aldrig helt där.
Sommaren jag läste ”Halv elva en sommarkväll” för andra gången kom den till mig på riktigt. I den engelska bokhandeln köpte jag en dålig litterär tidskrift, i vilken någon skrivit att sommaren omöjliggör prosan. Det stämmer inte på Duras. Enkelheten i prosan är omöjlig. Meningarna korta, med ett förtvivlat djup. Vem kan hänge sig på samma sätt som hon åt passionen?
Jag var i Barcelona för att jag fått mitt hjärta krossat av en poet. Hela våren hade jag bett honom ligga med någon annan, eftersom jag inte visste hur jag skulle hänge mig åt passionen. När han väl gjorde det fick jag på samma gång reda på att jag var fruktansvärt kär och att allt gått förlorat. Tjejen han legat med hade spetsig näsa och förde sig som om hon var mycket elegant. ”Claire”, tänker Maria om sin väninna, ”denna vackra frukt av deras kärleks långsamma förfall”.
Vad kan man göra då, annat än att dricka? ”I knew alcohol the way you know a person”, säger Duras i intervjun med Pallotta Della Torre. Men alkoholen är ingen person och spritens paradox är att den driver dig längre ner i den ensamhet du försöker fylla, tills dagen kommer då du plötsligt föredrar ensamheten för den betyder att du får dricka i fred.
Morgonen efter att Maria smugglat ut Rodrigo Paestra väcker Pierre henne. Det är sista morgonen innan hon själv blir bedragen. Hon säger inget till honom, varken om Rodrigo Paestra eller Claire. I stället ber Maria sin man att gå, för alkoholister ska vara ensamma när de vaknar.
