Djävulsackord
CLAES WAHLIN om Zarah Leander som opera
Jag tror det var Victor Hugo som sa att ondskan var så mycket lättare att skriva om än godheten, eftersom det onda och groteska existerade i tusen variationer, medan det goda var enahanda. Anders Nilssons nyskrivna opera Zarah ändrar knappast på det förhållandet. Här är det nämligen Joseph Goebbels som är den riktigt intressanta personen, medan Zarah blir en smula undflyende.
Likväl är det en effektiv föreställning, musikaliskt såväl som sceniskt. Nilssons musik är starkt lierad med handlingen, första aktens parafraser av Zarah Leanders tyska nazistsånger ersätts efter paus av ett mer innerligt, försiktigt plågsamt tonspråk. Även om tonspråket kunde givits en starkare egenart, som kommunikation är det emellanåt nästan övertydligt, finns det en poäng i att söka förföra. Den flirten hade ju Zarahs konst gemensam med nazismen.
Lars Östberghs magnifika scenografi, en stor trappa mot en stram fond starkt erinrande om Leni Riefenstahls eller Albert Speers estetik, möjliggör lika smidiga som eleganta scenbyten. I ett raskt tempo skildras nazismens framfart parallellt med Leanders karriär från mitten av 30-talet till de sista åren av kriget.
Ulrika Tenstam i titelrollen är magnifik, både sceniskt och vokalt, nästan spöklikt blir det när rösten går ner i den leanderska svärtan. Sympatin för hennes dilemma blir dock en smula abstrakt, kanske för att nazisterna skildras så tveklöst onda. Rimligen vore det starkare att renodla Zarahs perspektiv, dölja det onda och låta publiken bli förförd liksom hon.
I stället stjäl Henrik Holmbergs Goebbels uppmärksamheten. Frestad som av djävulen linkar han kring med sin klumpfot och gör omgivningen nervös. Sjunga kan han också.
Det gäller för övrigt hela ensemblen, Olle Perssons plågor som Florian går rakt ut genom strupen, Matilda Paulssons Magda Goebbels trippar listigt omkring med sin inbjudande stämma medan Madelaine Wiboms Judith Rosenbaum förtvivlar med övertygelse, möjligen emellanåt onödigt spetsig i rösten.
Om det alltså blir lite för mycket av det onda, så är det ju så att djävulen alltid får den bästa musiken. Godheten får kämpa med andra medel.
