EXTREM RÖRA
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2015-10-27
Forskaren Tomas Lundström om den radikala nationalismens historia i Sverige
Det fruktansvärda attentatet i Trollhättan förra veckan har på nytt väckt frågan om hur den allt mer offentliga rasismen ska bemötas. Vår kunskap om gärningsmannen är fortfarande begränsad, men genom en kartläggning av hans beteende på internet ser vi att han tagit intryck av den tyska nationalsocialismen, Sverigedemokraterna och en skribent på sajten Motpol.
Exemplen är viktiga nycklar till gärningsmannens symboliska universum. Det finns anledning att diskutera hur dessa, till synes skilda idémässiga yttringar kan betraktas som en enhet; som uttryck för radikal nationalism.
Ofta används begreppet högerextremism om den radikala nationalismen. Det är tyvärr ett allt för svepande, ibland rent missvisande begrepp. Bättre är då att använda ett begrepp som pekar på hur denna miljö hänger samman. Ett förslag är att utgå från nationalismen – idén om ett land, ett folk – som miljöns gemensamma drivkraft. Med denna utgångspunkt blir aktörerna inom den här miljön ”radikala”, då de söker sig till själva roten (latinets radix betyder just rot) av idén om nationen.
Den svenska radikalnationalismen har en brokig historia. Under de senaste hundra åren har den radikala nationalismen kännetecknats av grupperingars ständiga splittringar och förgreningar, sammanfogningar och återfödelser. En grundläggande spänning har stått mellan vad vi kan kalla för den socialkonservativa och den etniska nationalismen.
Denna spänning grundlades under 1930-talet och förstärktes efter andra världskriget när socialkonservativa förespråkare tonade ner antisemitismen och gav kategorin ”ras” minskat värde i sin politiska analys, för att i stället framhålla ”kulturen” som nationens kitt.
Den radikala nationalismens spänning mellan betoningen på ”ras” eller ”kultur” kan sägas ha bestått till våra dagar. Ett nutida exempel på denna spänning visar sig i skillnaderna mellan Svenska Motståndsrörelsens etniskt nationalistiska betoning, och Sverigedemokraterna som framhåller kulturens roll för nationens sammanhållning.
Spänningen har lett till avhopp och överlappningar mellan de båda aktörerna, till exempel genom partiet Nationaldemokraterna (2001–2014), som kombinerade bärande idéer från båda sidor och som bildades av personer som uteslutits ur såväl Svenska Motståndsrörelsen som Sverigedemokraterna.
Sedan millennieskiftet har också en tredje idéströmning inom den svenska radikalnationalismen kunnat skönjas allt tydligare. Den kan benämnas identitär nationalism, en strömning ursprungligen inspirerad av tänkaren Alain de Benoist och vad som under 1960-talet kom att kallas franska nya högern.
Den identitära nationalismen ligger i konflikt med vad den ser som den hegemoniska idén om det mångkulturella samhället, en idé som identitärerna menar bör bekämpas genom kulturkamp. Där den utomparlamentariska radikalnationalismen försökt vinna på gatorna och den parlamentariska i parlamenten, fokuserar den identitära nationalismen i stället på samhällets idéer.
Kulturkampen blir då en kamp om språk och begrepp, där det mångkulturella samhällets tankefigurer ska utmanas med nationalismens idéer och frågeställningar. Det är utifrån denna identitära strategi som vi sedan millennieskiftet sett en allt mer utbredd användning av begrepp som ”omvänd rasism”, ”kulturmarxism” och ”svenskfientlighet”.
Gärningsmannen i Trollhättan har uttryckt uppskattning för en skribent på Motpol, en webbsajt som uttryckligen bekänner sig till den identitära nationalismen. Sajten är en del i ett större nätverk av internetforum, bokförlag och bloggar.
Dess uttalade syfte är att störa den ”mångkulturella” idéns dominans, till förmån för en ”etnopluralistisk” världsbild, där etniskt åtskilda grupper sägs vara jämlika, samtidigt som det understryks att dessa inte bör sammanblandas eller leva sida vid sida inom samma geografiska territorium.
Den etniska nationalismens idéer om den vita rasens överhöghet har inom den identitära nationalismen alltså bytts ut mot en slags ickehierarkisk rasism. Samtidigt har den socialkonservativa nationalismens tilltro till parlamentarism delvis övergetts till förmån för en mer idéinriktad taktik.
Detta kan exemplifieras med grupperingen Nationalsocialistisk Fronts namnbyte 2009 till Svenskarnas parti, där ”svenskarnas” roll och situation betonades; en språklig förskjutning från en rashierarkisk ideologi mot en mer ”etnopluralistisk” världsbild.
Spänningen mellan den etniska och den socialkonservativa nationalismen var stark under hela 1900-talet. Sedan millennieskiftet har vi emellertid sett hur den identitära nationalismen på flera sätt överbryggat polariseringen inom miljön.
Såväl Sverigedemokraternas ungdomsförbund som före detta ledarfigurer från Svenska Motståndsrörelsen har anammat idén om “etnopluralismen”.
Och det är på detta sätt vi ska förstå den radikala nationalismen, som ett flätverk av förgreningar och splittringar, korsbefruktning och överlappningar.
Denna radikala nationalisms logiska uttryck kan följaktligen vara både intellektualiserande och samtidigt grovt våldsamma.
Tomas Lundström
Skribent, teolog och medförfattare till den kommande
forskningsrapporten Hundra år av radikal nationalism.
