Fel att peka ut minkuppfödarna
Framställs som bonnläppar som inte hör hemma i ett civiliserat samhälle
Den som släpper in en tv-kamera i en djurfabrik kan bara förlora debatten.
Det visste till och med de minkuppfödare som lät sig porträtteras i dokumentären ”Minkfarmarna”, som vältajmat inför att riksdagens jordbruksutskott i nästa vecka diskuterar en skärpning av djurskyddslagen sändes i SVT i går.
”Jag förstår att folk kommer att reagera… Att det blir rubriker är jag fullt övertygad om”, sa en av dem inledningsvis.
Men de kan knappast ha insett skadan de åsamkade sig själva.
Inte för att vi fick se överdrivet mycket av minkarnas torftiga, ibland plågade, liv – det fick vi inte. Till exempel visades inga sådana brott mot djurskyddslagen som enligt Jordbruksverkets kartläggning begås av kanske 30 procent av landets uppfödare.
Utan för att uppfödarnas hela livsstil blev ett argument mot deras verksamhet.
Filmen använde små, små trick för att föra tanken åt rätt håll. Pålagt banjoklink, prat om mänsklig inavel, en toalett med pinup-bilder, och en sekvens där farmarna pratar om att rösta på Sverigedemokraterna samtidigt som de kastar ihjälgasade minkar omkring sig.
Det här, förstod man, är bonnläppar som inte hör hemma i ett civiliserat samhälle. Det gjorde filmen förfelad och dolt föraktfull. Det är ju inte för att man gillar eller ogillar minkfarmare som uppfödningen ska förbjudas.
