Myten att kungen är dum stärker monarkin
Den får honom att framstå som harmlös och folklig – men döljer en stor makt
En norsk kollega frågade mig nyligen om det stämmer det som sägs om den svenske kungen, att han är ”cleen kocko”? Lite senare undrade en bekant från Frankrike samma sak: han är inte så smart, va, er kung?
Så djupt rotad är myten att Carl XVI Gustaf är lite dummare än genomsnittet.
Det finns ett folkligt behov av att tänka på majestätet som bakom flötet. Satiren, förr förbjuden, har alltid gjort sig lustig över kungligheternas brist på vett och verklighetsförankring. 00-talets ”Heybaberia” är en smekning jämfört med vad Charles III tvingats stå ut med.
Men i kungens fall såddes fröet till bilden om hans bristande tankeförmågor av dem som stod honom närmast. Gustaf VI Adolf var så oroad över sitt barnbarns sena utveckling, att han övertalade statsminister Erlander att höja kungamyndighetsåldern till 25 år. Tage Erlander antecknade bekymrat i sin dagbok, att ”ryktet om lillprinsens klena fattningsgåvor verkar tala sant”.
Pojken var vid tillfället 12 år och ensam i sin kamp mot dyslexin.
1966 publicerade Aftonbladet de mediokra studentbetygen, med den braskande rubriken att minst en av censorerna hade velat se kronprinsen underkänd.
Tre år senare utkom Åke Ortmark med boken ”De okända makthavarna”. Där frågar han om det stämmer som centralt placerade källor viskat i hans öra, att kronprinsen är svagbegåvad? Skjutjärns-Ortmark kommer inte fram till nåt svar, men han undrar om det egentligen inte är en fördel för monarkin om den som sitter på tronen är dum och lat, för vem kan känna sig utmanad av en sån statschef?
Ett hemligt IQ-test 1967 hade faktiskt visat att kronprinsen var normalsmart. Men vad spelar det för roll för självförtroendet då en fotoblixt dokumenterar när dyslexin fastnar på en knölig vägg i Falu koppargruva, så man tror att Cal Gustf har varit på besök?
Idén att kungen är tom i roten förstärktes ytterligare när han gifte sig med Silvia 1976, som vid den tiden beskrevs som oerhört intelligent och bildad – i alla fall jämfört med sin man. I rapporteringen blev hon kungens intellektuella antites.
Hur påverkar det en människa som vet om att omgivningen betraktar en som lite dum i huvudet? Det torde skapa social osäkerhet, skräck, i många situationer. Ett vanligt sätt att hantera såna känslor är att uppträda med butterhet av just det slaget vi förknippar med kungen. Eller ”knugen”, som han länge fick heta.
Frågan är också hur intelligent eller intellektuell en kung egentligen kan vara i en offentlighet där han aldrig får ha en åsikt och därmed heller inte får resonera högt? Och som dessutom alltid omges av ja-sägare; den som aldrig blir motsagd behöver ju inte ompröva sig eller framlägga några nya argument.
Kungens prat om Brunei tål att citeras eftersom det tigger om att ge belackare som Åke Ortmark rätt
Den orättvisa bilden av kungen som lite dum accentueras också av att han aldrig behöver förklara sig. Istället rycker hans kommunikationschefer ut och talar om vad som är den rätta tolkningen av det ibland lite märkliga som Carl XVI Gustaf just har sagt.
Det gäller såväl stort som smått.
Som när kungen på nationaldagen 2022 önskade medborgarna ”glad midsommar”. Enligt hovets informationschef Margareta Thorgren hade kungen inte alls blandat ihop högtiderna efter ett långt dagsverke, han hade verkligen menat glad midsommar.
Kungen kan inte göra fel.
Ett allvarligare exempel är fallet Brunei 2004. När larmklockan ljöd över världen att den svenska kungen tycks sakna demokratisk reflex, då ryckte Elisabeth Tarras-Wahlberg ut och sa det hon alltid sa, nämligen att uttalandet tagits ur sitt sammanhang.
Kungens prat om Brunei tål att citeras eftersom det tigger om att ge belackare som Åke Ortmark rätt. På Expressens fråga om det finns svårigheter att umgås med en ickedemokrat som styr sitt land med järnhand, svarade kungen:
”Jag har inte, he, av olika anledningar så har jag inte haft, så att säga, den, eh, den känslan … utan … jag upplever snarare tvärtom, att han har ju kolossalt nära … det är ju ett litet land, va, man måste ju ha det i, i, baktanken och förståelse också, och, eh, lång historia. Och han har ju kolossal närhet till, till folket. Han är ju, öh, först ta som exempel hans födelsedag som är i juni så tar han ju emot 40 000 människor här, det är ju open house, på sitt, öh, palats, som är så stort, självklart, för annars får man ju inte plats med 40 000 människor. …”
Det här är preludiet av ett fyra minuter långt svar om 378 ord. Expressen renskrev hela presskonferensen (11 feb 2004), för den som vill se ”sammanhanget”.
Denna ordmassa kommer inte ur munnen på en fårskalle. Det här är en människa som är livrädd för journalister och därtill visar lojalitet med en kunglig kollega (det gör de alltid), i kombination med en viss brist på verklighetsuppfattning. Det senare är sannerligen inte nåt som utmärker kungen.
Påståendet att kungen är korkad reducerar hans auktoritet, men samtidigt förstärker det hans folklighet och därmed ställning. Tjabo är ingen kultursnobb eller intelligensaristokrat, med honom kan nog vem som helst umgås avslappnat och ha jävligt roligt.
Ortmarks analys att monarkin kanske mår bra av att mannen på tronen framstår som rudis kan tyckas oförskämd. I själva verket är den knivskarp. En sån figur går ju nämligen inte att ta på allvar. Hur i herrans namn skulle den där oförargliga stackarn kunna ha något inflytande över oss?
Den felaktiga bilden av kungen som dum spelar dem i händerna som påstår att monarkin saknar makt, alltså är det inget problem att vi har ett statsskick där landets högsta ämbete går i arv.
Då vet man inte vad makt är.
Kungen i dag, Victoria imorgon och efter dem Estelle och sen hennes barn – monarkin kommer överleva oss alla – har en informell och ideologisk makt som andra bara kan drömma om.
Kungafamiljen är det mest exklusiva exemplet på klassamhällets anatomi
Att vi inte får dua eller ens nia kungligheterna visar att de ska behandlas som en finare sorts människor, lite ädlare än folkstammen. Det finns nåt kongenialt i detta, eftersom Sverige faktiskt inte är ett jämlikt land och aldrig har varit. Kungafamiljen är det mest exklusiva exemplet på klassamhällets anatomi. Det pedagogiska problemet för en demokrat, är att de legitimerar orättvisan i samma rörelse som de belyser den, eftersom beundran för kungafamiljen är intakt hur de än beter sig.
Det är också överklassen som de umgås med. Man kan läsa valfritt nummer av Svensk Damtidning för att se nätverken. Sen kan man studera vilka som får följa med på statsbesök och försäljningsresor, så tecknas gråzonen mellan kungafamiljens privata krets och valda delar av näringslivets intressen, särskilt Wallenberg-sfärens.
Exakt hur det här går till vet vi inte, eftersom kungen inte lyder under offentlighetsprincipen och därför inte behöver redovisa vilka han träffar och vad som då sägs. Det är samma sak med alla bostäder han förvaltar och delar ut till dem som honom behagar.
Kungen ger inga intervjuer som han inte har lust med. Han bestämmer också vem som ska få tillgång till vad i Bernadottearkivet, vilket gör att han stryper den fria forskningen och därmed yttrandefriheten.
Medaljutdelningarna och fondverksamheterna är ett annat exempel på hur svårt det är för kungaparet att hålla isär sina roller. Är det drottningen eller är det privatpersonen Silvia som driver den starkt exponerade World Childhood Foundation?
Var det drottningen eller var det Silvia som fick en simbassäng av Investor på 50-årsdagen? Juridiskt spelar det kanske ingen roll, eftersom kungaparet inte kan mutas.
Det är svårt att ifrågasätta monarkin som statsskick menar statsvetaren Cecilia Åse i boken ”Monarkins makt”, eftersom varje kritik uppfattas som en kränkning av kungligheterna, som inte själva har valt sina liv eller utformat grundlagen. När privilegierna presenteras som oskyldiga, framstår kritikerna som småsinta och grälsjuka.
Victoria och Daniel bygger just nu ett hus på Värmdö i femtiomiljonersklassen, om man får tro Svensk Damtidning. Deras närmsta grannar är bästa vännerna i H&M-familjen, vars kläder Victoria gärna visar upp som den skattefinansierade influenser hon är.
Frågan är vem av kungahuset och näringslivseliten som behöver den andre bäst? Mikael Holmquist på Stockholms universitet har en poäng i sin bok ”Kungen”, att det nog är bernadotten som har störst nytta av ”de femton familjerna”. De skänker honom nämligen legitimitet som en monark ”För Sverige – i tiden”.
Det är ju arbetsgivarnas och marknadsliberalismens tid vi lever i.
Kungens hela gärning har kretsat kring näringslivets ideal; i uttalanden och val av sammanhang demonstrerar han att marknaden kan lösa samhällsproblemen inklusive klimatkrisen. Själv tjänar han som sinnebild för ”arbetslinjen”. En hjärtoperation i vintras tvingade honom att för första gången nånsin ställa in ett uppdrag.
– I mitt jobb kan man inte vara sjuk, säger han uppfordrande.
Monarkin bygger på idén om den perfekta, heterosexuella kärnfamiljen, där könsrollerna är tydliga
Monarkin har också en ideologisk överbyggnad som länge var allt annat än i takt med tiden, men som nu återigen börjar bli à la mode i och med nationalkonservatismens återkomst.
Monarkin bygger på idén om den perfekta, heterosexuella kärnfamiljen, där könsrollerna är tydliga. Männen uppträder i uniform, businesskostym, Vasaloppsutstyrsel eller jaktrock. Kvinnorna är vackra, väna och moderliga. Gudfruktiga.
Nation och tradition, blodsmystik, family values, sociala hierarkier, elitism och militarism. Man kan tycka olika om detta, men man kan inte säga att det är opolitiska ideal.
I krigs- och kristider som våra blir monarkin starkare än annars, eftersom vi behöver igenkännliga konstanter som skänker trygghet. Vill man vara elak kan man kalla kungahuset för en katastrofparasit, som får extra näring när medborgarna fruktar framtiden eller sörjer. Det är också då det förment maktlösa majestätet är som farligast, eftersom en till synes harmlös gest kan rucka hela den politiska grunden.
Om kungen – oavsett vad han har i pallet – verkligen vore maktlös, skulle han sakna betydelse. I så fall kan vi lika gärna ha ett fullt ut demokratiskt statsskick som tillåter oss att välja, granska och ställa den till svars som innehar landets högsta ämbete med uppgift att representera oss alla.
Åsa Linderborg är aktuell med dokumentären ”Kungen med två ansikten” (Discovery/HBO). Utkommer hösten 2024 med biografin ”Man har bara ett liv. En bok om Carl XVI Gustaf och hans värld”, Polaris.
