Läs poesi och få syn på hur migranter utnyttjas
Ny litteratur blixtbelyser skuggsamhället många tvingas in i
Ingen har glömt hur opinionen för flyktingmottagande svängde. Plötsligt stod samtliga partier med öppna armar för de ukrainare som flydde Rysslands fullskaliga invasion. Till och med SD öppnade sina hjärtan. Detta var givetvis en god sak, men problemet är att diskussionen dog efter det initiala skedet. Borde vi inte ha lärt oss att integration är lika viktigt som mottagande?
Här har dock litteraturen varit snabb med att ge en inblick i den människonatt som ukrainarna möter när de kommer till Sverige. I Emil Boss helt nya diktsamling ”Kompression” dokumenteras erfarenheter från främst byggbranschen. I Pelle Sunvissons snabbskrivna romaner ges en stereoskopisk bild genom att röra sig mellan svenska bärskogar och den ukrainska fronten. I Elinor Torps och Liza Alexandrova-Zorinas ”Rent åt helvete” respektive ”Imperiets barn” görs inventeringar i Orwells anda av den postsovjetiska diasporan i Sverige, som uppskattas till 100 000 människor.
I samtliga nämnda böcker beskrivs arbetsförhållanden som skulle få patronen från statartiden att rodna
Att dessa böcker omväxlande skildrar fiktiva och verkliga karaktärer spelar ingen roll – det är de faktiska villkoren som står i centrum. Sara Danius har påpekat att den realistiska litteraturens poäng är att göra saker synliga. Sammantaget visar dessa böcker att det är den dokumentära litteraturen som bär på den största potentialen att blixtbelysa den svenska arbetsmarknadens anatomi i dag.
Här är ett smakprov från Boss: ”Jag har jobbat i flera afrikanska länder / och även i Grekland. Det är bara i / Sverige jag har träffat arbetare som / jobbar så mycket för i princip bara / mat och husrum”.
I samtliga nämnda böcker beskrivs arbetsförhållanden som skulle få statartidens patroner att rodna. Städare som får halva sin lön i natura, byggjobbare som beordras att såga av strömledningar och rysk maffia som fungerar som fackförening. Boven i dramat är det system som Torp har dokumenterat i bok efter bok: ett underleverantörssamhälle där ansvaret ständigt förskjuts. På pappret står det Peab eller Ica och kollektivavtal utlovas. Men i praktiken är det ett skumraskföretag som anställer under slavlika förhållanden.
I en symbolisk scen i ”Kompression” tätar en ukrainare fogarna i riksdagshuset för 10 000 kronor i månaden. För detta är inget ”skuggsamhälle” som skildras, utan en verklighet djupt integrerad i Sverige, där människor exploateras i klart solljus. Torp medger att hon övergivit begreppet ”skuggsamhälle”, och talande nog börjar Boss bok med: ”här”.
Det vi får syn på genom dokumentärlitteraturen är att vi kan lägga ner föreställningen om att vi skulle vara snällare mot ukrainarna än andra flyktingar. Även för dem stod den feodala grenen av svensk arbetsmarknad redo.
