Ingenting är gratis, inte ens bonusen
”Ingenting är gratis”, påpekade med visst eftertryck kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth i gårdagens debatt på Stockholms stadsteater. Detta var nu ingen nyhet, men heller ingen tröst för dem som drabbas av reducerad a-kassa eller inte kan räkna med den redan närmast ökända teaterbonus som Madeleine Sjöstedt förgäves försökte försvara.
Alla andra vet ju att om publiksiffror ska styra ekonomisk tilldelning, då spelar man det som publiken kommer på. Endast undantagsvis sammanfaller kassasuccéer med det konstnärligt högintressanta. Om man i 1974 års kulturproposition talade om kommersialiseringens negativa verkningar, så talar man i dag om den kommersiella ekonomins möjligheter för kulturlivet. Denna svängning är signifikativ för såväl Stockholms som landets kulturpolitik.
Jag tror att det är just den retoriken man måste se upp med. Staten bör, som jag tror Leif Zern påpekade, verka litet som forna tiders mecenater, men, vill jag tillägga, utan de senares lust att lägga sig i den konst de betalar. Jacob Hirdwall talade om en andlig infrastruktur, vackert men dessvärre något av en myt, eftersom så länge marknaden har funnits, har också konsten i viss grad verkat på denna.
Men lika litet har alliansens politiker klart för sig vilken roll konsten eller teatern faktiskt spelar i ett demokratiskt samhälle. Genom historien uppträder den lite hur som helst, ofta där man minst anar den, andra gånger på beställning. Därför är en konstpolitik aldrig möjlig, endast en kulturpolitik som söker värna om förutsättningarna för konstens plötsliga uppdykande och om medborgarnas möjligheter att ta del av den.
I en sådan kulturpolitik finns ingen plats för bonusar eller plötsliga omhuldanden av nyss avlidna regissörer. För att tala lite allianska: dagens konstutrymme är morgondagens kulturarv.
