Kosmos enligt Poe
Carl-Michael Edenborg läser skräckmästarens sista verk i svensk nyöversättning
Erik Carlquist är en av Sveriges viktigaste översättare trots att hans namn sällan nämns.
Utan hans magnifika insats hade nutida svenska läsare varit utan centrala klassiker av Godwin, Wollstonecraft, Wells, Whitman, Thoreau, Ricardo, Stevenson, Radcliffe, Hume, Shelley och inte minst Edgar Allan Poe av vilken Carlquist står bakom de tre volymerna Samlade noveller.
I jämförelse med de många tusen sidorna som utkommit av Carlquists översättningar de senaste sju (!) åren är hans nya titel blygsam till omfånget: den första svenska utgåvan av Edgar Allan Poes sista verk, den kosmologiska prosadikten Eureka. Att det rör sig om Poe är dock helt följdriktigt: Carlquist har ofta valt att arbeta med författare i den gotiska litteraturens tradition, och i den är Poe ett av de starkast brinnande namnen.
När jag var ung läste jag Poes skräcknoveller med förfäran och förtjusning. Visionerna i Den svarta katten och Malströmmen kan fortfarande förfölja mig. Få har haft samma förmåga som han att skildra motsägelsefulla, besatta karaktärer i ödestyngda mardrömssituationer där skuld och övermod samspelar för att skapa nöd och katastrofer, som i en grekisk tragedi.
Poe blev tidigt en klassiker. Genom Baudelaires översättningar var han en av de första amerikanska författare som påverkade den europeiska litteraturen: Conan Doyles Sherlock Holmes och Jules Vernes fantasterier är bara två exempel.
Att Poe än i dag, nästan tvåhundra år efteråt, vinner nya läsare kanske delvis hänger samman med hans förmåga att på en och samma gång skriva genretexter (skräck, science fiction, deckare) och samtidigt vara höglitterär. Men främst delar han med andra klassiker detta enastående: hans texter förmår bära en röst till läsarens öra tvärs genom språk- och tidsbarriärerna.
Att det dröjt tills nu innan Poes sista verk, den högtsyftande Eureka från 1848, presenterats på svenska är samtidigt ingen tillfällighet. Här lämnar Poe skönlitteraturen. Han presenterar texten som ett försök att sammanfatta en kosmologi, en alternativ vetenskaplig världsåskådning baserad på intuition i stället för logik och empiri.
Mitten av 1800-talet var en brytningstid för vetenskaperna. Nu avslutades den vetenskapliga revolutionen som började med Kopernikus trehundra år tidigare. Nu professionaliserades och specialiserades vetenskaperna till den grad att det blev snudd på omöjligt för ens mycket bildade lekmän att förstå forskarnas texter och ha ett samlat grepp om deras hypoteser och upptäckter.
Poe var bara en av de intellektuella som svarade på denna utveckling med att vilja fullständigt revolutionera vetenskapen – August Strindberg försökte sig på samma sak femtio år senare. Problemet är bara att de inte hade så mycket att komma med. De ersatte experiment med retorik, mödosam empiri med högmodigt raseri. I likhet med många andra författare och konstnärer knöt de an till ett föråldrat renässansplatoniskt arv där universum i grund och botten är ande och enhet.
För en postmodern läsare ser det ut som om deras uppfattning om sig själva som manliga genier inte stod ut med att det fanns något fält av det mänskliga som de inte behärskar. Därav deras fåfänga sprattlande.
Det finns de som velat hitta punkter i Poes hoppiga, ojämna text som pekar fram emot 1900-talets vetenskapliga upptäckter som big bang-teorin och svarta hål. Jag tror att det är en steril läsning.
Poe skrev Eureka året innan han dog, i misär och förvirring. Han sörjde svårt sin hustru som avlidit året innan. Han krälade under sin egen dödsskräck. I förordet till boken skriver han: ”Vad jag har framlägger är sant – därför kan det inte dö”.
Jag läser Eureka som en text som ursprungligen varit infogad i en roman men där ramhandlingen fallit bort. Jag ser dess författare som en av de typiska karaktärerna i Poes litterära universum: besatt, övermodig, ångestriden.
Det är som om författarens persona har glidit ihop med hans rollfigurer. Men i stället för att skräckslaget stirra ned i malströmmen som slukar honom eller högmodigt knacka på den nymurade väggen bakom vilken hans mördade hustru döljs, stirrar han här ut i rymdens ofattbara tomhet, han fixerar sig vid de enorma avstånden mellan stjärnorna, den grymma kylan, den svindlande frågan om universums gränser.
Liksom i en förtvivlad bön säger sig Poe se spår av en god guds verksamhet i denna kyla. Förr eller senare, spår han, kommer det ”skrämmande och triumfatoriska tidsskede” då alla medvetanden i kosmos inser att deras ”existens är Guds existens”.
Året efter dog han, i en främlings kläder och av okända orsaker i Baltimore. I dödsrunan stod grymt nog att läsa: ”Den här nyheten kommer att överraska många, men få kommer att känna någon sorg.”
Sanningen är att den sanning som gör att Poes texter ”inte kan dö” inte har något att göra med astronomi eller logik. Deras odödlighet beror på att de förmedlar samma förtvivlade, omöjliga känsla som var och en som till äcklets och fasans gräns har förlorat sig i natthimlen i alla tider kan vittna om:
Vi hör inte hemma här.
