Blodigt allvar
Kristofer Folkhammar läser Jonas Gardells såriga berättelse om böglivet och aidsdöden
Det är faktiskt inte bögerierna jag minns främst. Det oemotståndliga i Jonas Gardells 80- och 90-talsromaner var det tvära sättet att korsa det grandiosa med det grå. Gardell strösslade en glittrande sagolikhet över ett Sverige där glittret inte riktigt fastnade: Radhus. Misslyckade kalas. Trötta, mycket heterosexuella äktenskap. Vardagar som går ifrån människoliv och aldrig kommer åter. Den campiga gråt- och krax-humorn i exempelvis Fru Björks öden och äventyr och En komikers uppväxt bidrog till att göra en av då få kända homosexuella i Sverige folkkär.
När Gardell nu tar sig an tiden då aids kom till Sverige – i en romantrilogi där detta är första delen – är stilen mindre glittrig. Berättandet är lika effektivt och lätt som alltid, och visst finns det humor. Men framför allt är detta rättframt. Blodigt allvar om en blodsjukdoms konsekvenser i bögkropp och samhällskropp. Ett projekt med ett specifikt ärende, där igenkänningen inte kan lekas med, inte kan roa. Tidigt i boken står det att detta berättande handlar om ”Ett sätt att hedra och att sörja och att minnas.”
Vi kastas rakt in i slutet. Den döende mannen i sjukhussängen har krystat ut sina egna tarmar. Han får aldrig några besök. Sjuksystrarna som passerar de dubbla dörrarna till isoleringsrummet har restriktioner om att inte ens torka bort mannens tårar utan skyddshandskar.
Sedan kommer början. Två parallella pojkliv. Rasmus från landsbygden och Benjamin från Jehovas vittnen, som på skilda vis söker sig från en periferi till en annan. Två skilda framställningar av hur en identitet formas. Två exempel på hur vägen till en medveten berättelse om var man hör hemma kan se ut. Två skildringar av skammen när inget finns att känna igen sig i. Diffusa speglingar och avtryck på fönsterglas återkommer genom romanen.
Den ensamme, mobbade landsortsfjollan Rasmus tycks bara ha sina excentriska kläder när han efter studenten lämnar Koppom för Stockholm. Nästan blank, utan intresse för den konstvetenskap han studerar eller avsaknad av sitt gamla liv, fylls han av det tidiga 1980-talets stockholmska bögliv runt bögringen, Klara Norra och småningom RFSL:s nattklubb. Det är inte vad han tänkt sig, men han hoppar ändå in i de medelålders, gifta männens bilar.
I Benjamins brytning finns annat. Hans skam vägs inte mot ”intet”, som för Rasmus, utan mot en stark, rent av gudomlig, tillhörighet som exemplariskt vittne och sina föräldrars stolthet. Bögvärlden är öm och hård om vartannat, det är minoritetens samhörighet och avvikarens utsatthet, det är julbordet med den nya, valda familjen där den euforiska yran störs av att Paul får ännu ett yrselanfall och Reine har en märklig svampinfektion i munnen.
På flera sätt blir min läsning av Torka aldrig tårar utan handskar en fråga om kontext och sammanhang. Dels får det ganska konventionella romanbygget, och den lite släpiga känslan av upptakt som finns i denna ”del ett”, en välbehövlig energi från de essäistiska partier som finns inflikade. Klart och tydligt beskriver Gardell den tid och plats som omger Rasmus och Benjamin. Några år efter att homosexualitet inte längre klassas som sjukdom är homofobin fortfarande rumsren i Sverige. Utbredd i offentligheten i allt från expertutlåtanden till det grammatiska våldets ”de homosexuella”. Aids och paniken kring aids motiverar och bekräftar att det finns fog för homofobin. Svenska kyrkan gör inga officiella uttalanden som motsäger att aids är ett resultat av syndigt leverne. Och trots att man har kunskapen om hur hiv-viruset smittar, fortsätter man att packa in liken i tätt tillslutna, svarta säckar.
Det är heller inte vem som helst som skrivit den här boken. Jag kan inte låta bli att fästa mig vid det, att författaren i det här fallet så uppenbart lever. Och att denne riksbög här bryter det folkliga helyllekontraktet.
Undertiteln på Gardells roman – Kärlek – pekar på mer än berättelsen om pojke möter pojke: Talet om kärlek som en strategi för den stigmatiserade bögen.
Som Ingeborg Svenssson skriver i sin mycket läsvärda avhandling Liket i garderoben – en studie av sexualitet, livsstiloch begravning (Normal förlag, 2007): ”För att vara oskyldig och för att det därigenom inte ska vara meningen att bögen dör, blir homosexualitet framhållen som kärlek i motsats till sex.” Bögen måste avsexualiseras. Aids är hans eget fel annars. Samma år som bastuklubbslagen införs, kommer sambolagen. Bögen ska bli skötsam.
Avsexualiserad och ofarliggjord har också Gardells offentliga persona blivit. Därför betyder det något att det är just han, den snälla superkändisen, som både riskerar och använder sig av sin position när han skriver detta obekväma, viktiga, såriga och nedtystade. Jag är imponerad och tacksam.
PROSA
Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken
Jonas Gardell
Norstedts
