Samerna måste lösa det staten ställt till med

HD:s beslut kan ge ökade markkonflikter i norr

Av: Po Tidholm

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Girjas- och Vapsten-domarna kommer att få stor betydelse i Sápmi.
Foto: SVENSKA DAGBLADET /TT NYHETSBYRÅN
Girjas- och Vapsten-domarna kommer att få stor betydelse i Sápmi.

Henrik Omma och Stor-Nicka Blind lär ha ägnat sig åt regelvidrig renskötsel i Norge 1946. Ungefär samtidigt etablerade sig lappdrängen Nikolaus Utzi som renskötare i Vapsten, vilket kanske inte riktigt var meningen. Ida Karolina Sjulson dömdes å andra sidan för olagligt fiske i Lövträsket. Det var då det uppdagades att hennes man, den tidigare renskötaren Johan Sjulsson, redan ett par decennier tidigare gått över till jordbruket. 

Domen från Lycksele tingsrätt i det så kallade Vapsten-målet är som en norrländsk bygderoman. Sida upp och sida ned med släktlängder, oförrätter, stora och små brott och dokument som kommer i dagern. Det enda som saknas är möjligen en kärlekshistoria mellan två släkter i fejd med varandra.


Girjas-domen, resultatet av elva års juridisk process i tre instanser, är om möjligt ännu mer grundlig. Här tar juristerna avstamp i medeltidens lagstiftning för att hitta rätt, letar sig tillbaka i befintliga dokument, äldre lagstiftning och reseberättelser. Mycket handlar om att styrka det som tidigare kallades ”urminnes hävd” men som i dag bör rymmas i jordabalken. 

Det är sannerligen inte lätt att göra modern juridik av de gamla kungarnas svepande formuleringar. 

”Ty lagligt fånget är rätt fånget, och allt olagligt fånget är såsom icke fånget, till dess att urminnes hävd kommer till”, som det stod i Magnus Erikssons landslag från 1350. 

Det är en nyckelmening. Även om Gustav Vasa senare komplicerade saker och ting när han 1542 utbrast att ”sådana äger som obygde liggie, höre Gud, oss, och Swerigis Crone till, och ingen annen”. Det vill säga: Norrland är mitt.  

Det är sannerligen inte lätt att göra modern juridik av de gamla kungarnas svepande formuleringar. 


Girjas och Vapsten är domar av stor betydelse men med högst oväntade, episka och snudd på litterära kvaliteter. Läsvärda, inte bara för sitt juridiska innehåll, utan för sina vindlande, folkrika, snåriga och ibland obegripliga historier.

De krävs för att driva bollen i mål. Släktlängderna och anekdoterna är nödvändiga för att bevisa samernas närvaro i Sápmi. De skriftliga källorna är få. Samerna saknade skriftspråk och upprättade av naturliga skäl inga arkiv. Inte heller gjorde de åverkan och lämnade spår i någon större utsträckning. Men juristerna vill tro dem som berättar, och här finns en strävan efter rättvisa. Med staten är det annorlunda. Det är en långvarig politisk låsning som gjort rättsprocesser vanligare än regelrätta förhandlingar. 


Statens relation till samerna har inte alltid varit så här komplicerad. Länge var den tvärtom relativt sorglös, kanske snudd på ömsesidigt respektfull. Det finns en hel del källor som tyder på det. 

Sen hände flera saker: Ekonomiska intressen tog över, nationalstaten växte fram, själva moderniteten hände. Vissa skulle få vara med, andra inte. Under nationalromantiken fick samerna rollen som exotisk urbefolkning. Det innebar ett slags idiotförklaring, men på piedestal. Alla skulle med på framtidståget, men samerna skulle stanna i vildmarken, som en intressant och aningen avskräckande påminnelse om nationens blygsamma ursprung. 

Med uttrycket ”Lapp skall vara lapp” som statens motto stiftade man lagar som gjorde gällande att endast de samer som ägnade sig åt extensiv renskötsel skulle få åtnjuta de få kvarvarande rättigheter – renbete på anvisat område samt jakt- och fiskerätter – som samerna en gång haft. Och för att få hålla renar krävdes medlemskap i så kallade samebyar, ett slags ekonomiska föreningar med visst inflytande över just sitt geografiska område. 


Det är bara en uppskattning – för vi folkbokför inte etnicitet – men man brukar säga att det finns 20 000 samer i Sverige. Ungefär 10 procent av dem är renskötare med medlemskap i en sameby. De övriga, varav förstås många bor i Stockholm eller Malmö, har inga särskilda rättigheter bara för att de är samer. De får inte jaga och fiska på förfäders marker, inte köra skoter på kalfjället eller bygga visten vid släktens favoritsjö. 

Girjas-domen ger samebyn rätt i att jakt- och fiskerätten ska förvaltas av dem. Inte av staten eller länsstyrelsen. Högsta domstolen finner att den rätten har funnits hos samebyn så länge att staten gjorde fel i att ändra lagstiftningen och ta ifrån dem förvaltningen 1993. Mycket tyder på att prejudikatet kan komma att gälla samtliga samebyar på svensk mark.

Problemet är att Högsta domstolens beslut samtidigt ökar avståndet mellan renägarna och den samiska diasporan. Icke renägande samer är utlämnade till samebyns godtycke, och det finns redan spänningar mellan de som har och de som inte har.


Det är i det här perspektivet som Vapsten-domen blir så intressant. Den har ännu så länge ingen större praktisk betydelse, det är ju en tingsrättsdom som sannolikt kommer att överklagas, men innehållet är övertygande, och har i tysthet skakat om hela Sápmi. 

För om domen står sig skulle, av allt att döma, ingen sameby längre kunna neka medlemskap – och rätten till renskötseln, jakten och fisket – åt en person med samisk härkomst och anknytning till platsen.


Vapsten-målet handlar om två samiska grupper i Tärnabyområdet. Sydsamerna, som fanns där från början, och Karesuandosamerna, som tvingades dit av den svenska staten efter den norsk-svenska unionsupplösningen 1905. Den senare gruppen har med åren blivit så dominerande i Vapstens sameby att de haft makt att stänga ute sydsamerna. Staten och länsstyrelsen har hjälpt till. Sydsamerna hade slagit in på en självhushållning där man kombinerade renskötsel med jakt, fiske och jordbruk, vilket i myndigheternas ögon gjorde dem till lite mindre samiska än gruppen från norr. 

Häromåret stämde alltså en grupp sydsamer Vapstens sameby för att de inte blivit insläppta som medlemmar och följaktligen blivit förnekade rätten att ägna sig åt renskötsel. 


Domen från Lycksele tingsrätt är sorglig läsning. 90 år av misstro, statliga missgrepp, konkurser, bitterhet, bidragspolitik, möjlig korruption och ekonomiska bekymmer. Ska man vara kinkig är den lite rörigt disponerad. Kursiveringar används lite godtyckligt, och det är inte helt uppenbart när lagmannen åberopar äldre dokument eller driver egna resonemang. HD har andra resurser, det är uppenbart. Allt är numrerat i Girjas-domen. Strukturerat och noggrant korrläst. 


Konsekvensen av Högsta domstolens beslut kan bli ökade markkonflikter i norr. HD dristar sig till att skriva att ILO-konvention nummer 169 om urfolks rättigheter bör gälla i Sverige även om vi som land inte ännu ratificerat den. Samebyarna kan därmed få stor makt över framtida gruv- och vindkraftsetableringar. Vapsten-domen pekar på att samebyarna i sin konstruktion kan vara lagvidriga. Som föreningar borde de inte kunna neka medlemskap till andra i den samiska gruppen. Allt ställs på ända.

Samtidigt är politiken tyst. Riksdagen tycks ha lämnat över åt samerna själva att, genom uppslitande och kostsamma domstolsförhandlingar, lösa det som staten ställt till med.

Publicerad: