Mördad av sitt land
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2015-05-29 | Publicerad 2015-05-27
Anita Goldman läser ett gripande reportage om ett omänskligt straff
Den 18 juli år 2013 dödas Vaughn Ross av den amerikanska delstaten Texas. Då har han suttit i över tio år i det ökända specialfängelset Allan B Polunsky Unit där staten Texas placerar just de dödsdömda. Det är en genomsnittlig tid att vänta på sitt dödstraff och han är en genomsnittlig dödsdömd; ung, svart och man.
Som läsare har jag fått möta honom under de sju sista dagarna i hans liv, men också hans familj, hans offer, deras familjer, hans präst, fängelseledningen. Jag har fått se in i hans fem kvadratmeter stora cell, med golv av betong och utan fönster och tv. Jag har förstått att han inte varit i fysisk hudkontakt med någon annan människa på över tio år och hållits i nästan total isolering.
När han transporteras till Huntsville och den speciella dödskammaren där death row-fångarna injiceras med gift, får jag som läsare vara med. När han mördats där av staten Texas vet jag inte om han är skyldig till det dubbelmord han dömts för. De flesta indicier pekar på att han utfört dem, men vid det laget gör det helt detsamma.
Genom den svenska journalisten Carina Bergfeldts blick och ord har jag fått möta en människa, inte speciellt god och oskyldig, inte heller speciellt ond. Det skickliga i hennes mycket detaljerade och långsamma berättarteknik är att jag - när giftet sprutas in i den unge amerikanens vener - inte längre är ett dugg intresserad av skuldfrågan. Det får vara hur det vill med den saken. Vaughn Ross var en människa. Och stater har inte rätt att med berått mod ta livet av sina medborgare.
En given dag sitter 2,4 miljoner människor i fängelse i USA. Landet står för fem procent av världens invånare, men för tjugofem procent av dess fångar. De blir allt fler och fler, ökningen var 600 procent mellan åren 1965 och 2000. Det går 716 fångar på 100 000 invånare i USA mot endast 57 i Sverige.
Och en alldeles oproportionerlig del av denna gigantiska grupp frihetsberövade medborgare är svarta amerikaner. Ingenstans i USA är skillnaden mellan olika hudfärger och samhällsklasser så tydlig som bakom lås och bom. Ungefär hälften av alla fångar är funktionella analfabeter, vilket innebär att de läser och skriver som en mellanstadieelev.
Dessa siffror presenterar Carina Bergfeldt i boken Sju dagar kvar att leva. En berättelse om brott och dödsstraff, en uppföljare av den uppmärksammade artikelserien ”En vecka med döden” i Aftonbladet sommaren 2013.
Jag hade gärna velat följa med på en resa in i denna gigantiska industri för att förstå de politiska, ekonomiska och ideologiska mekanismerna kring det remarkabla i att den nation som ska stå som garant för demokrati och individens rättigheter i världen, på hemmaplan frihetsberövar en större del av sin befolkning än något annat land på jorden.
Mest skrämmande är uppgifterna om den enorma utbredningen av ”supermax”-fängelser i USA. Där hålls fångarna isolerade ”minst tjugotvå timmar per dygn i en cell där du, om du sträcker ut armarna, nuddar båda väggarna som omsluter dig”. Förutom förnedrande kroppsvisiteringar vidrörs du aldrig fysiskt av en annan människa. Åttiotusen män och kvinnor i USA lever under dessa förhållanden och detta i sig kan inte rubriceras som annat än ett brott mot mänskligheten.
Men i stället för en vidvinkel har Carina Bergfeldt valt att fokusera på ett specifikt fenomen: dödsstraffet. Även här intar USA en makaber tätposition: man ligger femma på en världsomspännande topplista och är i dåligt sällskap efter Kina, Iran, Irak och Saudiarabien. Författaren har snävat in fokus än mer, genom att specialstudera Texas, den delstat som utför en överväldigande majoritet av de cirka fyrtio årliga avrättningarna i landet.
Inget tyder på att dödstraff är avskräckande, snarare är det så att de delstater som inte har dödsstraff har lägre våldsbrottslighet. Just mord är brottet med den lägsta återfallsfrekvensen.
Men myten om att dödsstraff på något sätt är effektivt lever kvar, också i vårt försiktiga land där den sista avrättningen ägde rum 1910. Så mycket som en fjärdedel av alla svenskar ska, enligt opinionsundersökningar som författaren citerar, vilja återinföra dödstraff. Mest positiva är Sverigedemokrater, minst positiva är kristdemokraterna.
Här skiljer sig den svenska och den amerikanska kulturen åt. Den kristna fundamentalismen är mycket djup i USA. En av de detaljer som fick denna läsares blod att frysa till is var när Pam Alexander, den av staten tillsatta följeslagaren till brottsoffrets familj och som skildrats som en mycket inkännande och varm människa, blir upprörd över att den dödsdömde inte använder det sista ögonblicket i sitt liv till att erkänna. Hon säger sig ha sett ”demonerna” komma och hämta honom där i den statliga dödskammaren.
”Jag vet att de kommer att plåga hans själ i helvetet i all evighet och jag ber till Gud att han ska ha förbarmande med hans själ”.
Med en sådan Gud, vem behöver en bödel?
Carina Bergfeldt är journalist på Aftonbladet, därför recenseras boken av författaren och kritikern Anita Goldman
Anita Goldman
