Tätt och tungt
Erik Bergqvist skriver totalt obabbliga dikter
Redan vid första raderna i Erik Bergvists nya diktsamling Skingra får jag ett Tomas Tranströmer-citat i huvudet.
Bergqvist skriver: ”Skrattet är en svimning, ytspänning där tidens / ansikte glider hastigt, nästan utan att förnimmas.”
Tranströmer inleder ju hela sitt författarskap med raden ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.”
Impulsen tecknad som ett fall.
Det korta ögonblicket av mänsklighet blir i dikten fryst, uppförstorat och begreppsliggjort genom en omskrivning, en bild.
Jag läser kritikern, essäisten och poeten Bergqvists poesi som mycket nära liggande Tranströmer. Det handlar om formmässigt avskalade, språkligt täta, totalt obabbliga dikter vars fixpunkter uppenbarar sig i belysande koncentrationer (”Nomaden har inga fönster”) eller eleganta sammanskrivningar, ibland rena besjälningar (”Trädgården var upprymd över något den / morgonen.”).
Och jag tänker att dikten genom dessa överraskningar försöker slå upp dörrar mot igenkänning och insikt hos läsaren.
Tätt och tranströmerskt, ja. Men Bergqvists poesi rymmer också något dovare. Jag tror att detta dova handlar om en dröm – som i Tranströmers diktning många gånger gått i uppfyllelse – om en poetisk plats ”där jaget får vila osett, viktlöst”.
Man kan kalla det för en sträckning efter en suverän utsägelseplats för diktarjaget, ett fritt betraktande av existensen, skilt från specifik erfarenhet och politik, skilt från kroppen, skilt från konflikter mellan språk och värld – i jakt på det som kallas allmänmänskligt eller universellt.
Jag kan inte helt relatera till den estetik som Bergqvist företräder, inte dela drömmen om jagets viktlöshet. Men jag läser honom med ganska stor behållning i alla fall. Det är som när jag läser Tranströmer: att jag inte riktigt kan värja mig för skickligheten, att jag intas av det trösterika i den stilla, milt melankoliska blicken på världen.
De här dikterna skingrar inte, de försöker foga samman genom fyllig bildtätnad, tryckande alliterationer och stramt, klassiskt formspråk. De bär fram en tung, svärtad närvaro i minnen, årstider, natur.
Vid dalgången Kouppervagge.
Vid den omvända synranden.
När det fungerar som bäst blir jag sittande med min kaffekopp i handen. Med Nils Frahms spröda pianostycken i öronen. Tänker på det samtidigt rasande och vardagsgrå som det innebär att försöka se livet i ansiktet.
Överbygga något förlorat.
Uppbåda ett frånvarande du.
Poesi
» Skingra
Erik Bergqvist
Albert Bonniers förlag
