Kärlek och galenskap i Blanche och Marie
Mats Larsson Gothe operakompositör av rang
Förra sekelskiftets kunskapssökande var utifrån vårt moderna perspektiv tämligen irrationellt eller rent av vidskepligt. Att laboratorieexperiment, studier i hysteri eller andeskådning alla kunde betraktas som legitima vägar till kunskap om livets mening och hemligheter, måste förstås utifrån den tidens oerhörda optimism. Världsgåtorna var på väg att få sin lösning och åren kring 1900 var de modernaste någonsin.
PO Enquists undersökande roman Blanche och Marie låter dessa tre kunskapsvägar korsa varandra med kärleken som den stora osäkerhetsrelationen. Romanen har tidigare blivit talteater på Dramaten och på Betty Nansen Teatret i Köpenhamn. Nu har den också blivit opera, komponerad av Mats Larsson Gothe, som gjorde en hejdundrande succé för några år sedan med sin första opera, Poet and Prophetess.
Musikaliskt skriver Larsson Gothe i en publikvänligt modernistisk stil, Britten eller Stravinsky är tydliga inspiratörer, liksom hans lärare Sven-David Sandström. I Blanche och Marie arbetar han med ledmotiv, låter Marie Curie ledsagas av en skörhet, doktor Charcot auktoritativt trumpetande (ja, trombon) och Blanche, Charcots stjärnpatient och motvilliga förälskelse, mer svårfångad med fjärilslika flöjttoner. Musiken är effektiv, högdramatisk med wagnerianska ekon eller milt vackert som hos Britten eller Allan Pettersson.
Maria Sundqvists libretto lider tyvärr av en del brister, scener som berättas i stället för att gestaltas gör att det uppstår luckor mellan musiken och vad som händer, eller alltså inte händer på scenen. Att de stiliserade scenerna går skymningsgrönt med korsande ljuskäglor à la stumfilmsestetik kompenserar knappast. Historien, i alla fall så som den står i romanen, tål en betydligt vidlyftigare iscensättning.
Det tål också solisterna, Susanna Levonens varma Marie Curie liksom Charlotta Larssons vokalt plastiska Blanche är högst njutbara. Gabriel Suovanens Charcot, den psykologiskt mest intressanta av rollfigurerna, har en varm och vacker baryton som förmår gestalta såväl den unge vetenskapsmannens självsäkerhet som det tvivel han med åren plågar sig med. Goda insatser görs också av Kosma Rauner (Langevin) och Karl Rombo (Pierre Curie).
Uppsättningen må ha sina brister, och även om Larsson Gothes förra opera gjorde ett starkare intryck, så råder det ingen tvekan om att vi här har en operakompositör av rang som resten av landets operahus borde kasta sig över.
