Konsten att tigga
Rumäner utställda i Malmö väcker skuldkänslor
SCEN/KONST Rumänska tiggare placerade i konstens vita kub, vad blir det? Institutet i Malmö prövade detta i sitt projekt på Malmö konsthall och, hur förutsägbart ”politiskt” tilltaget än tedde sig, var effekten av ett besök i sal C oväntat påträngande.
Toleranshuvan reloaded var noggrant iscensatt. Sinneslugnande bakgrundsmusik, ett dämpat ljust rum. På golvet vid varsin vägg satt en man och en kvinna. Mellan dem en museibänk för besökaren.
Ingen satte sig på bänken, ingen stannade särskilt länge i rummet då jag var där. Det fanns ingen mugg att lägga pengar i. Cheresi Marcela och Lacatus Luca Ioan hade redan fått betalt för att sitta där. På väggen, i jätteformat, Institutets feta logga, ett inverterat dollarmärke i glänsande metall.
Institutet var ändamålet, tiggarna vägen dit.
Det är skuldkänslor som väcks och känslor av skam. Vad gör besökarna i rummet, varför är vi där? Brinnande kulturintresse? Lusten att konfronteras med det okända? Känna spänning inför hur jag själv ska reagera på denna scen? Institutet har tagit på sig att gissla den (själv)goda kulturpubliken och kulturlivets konforma slukhål. Medhållet mellan likasinnade som vet bättre men som aldrig låter det kosta på. Det kan tyckas som en introvert uppgift för scenkonsten. Men i det avskilda rummet på konsthallen står besökaren för ett ögonblick verkligen ansikte mot ansikte med en skärv ur den globala ojämlikheten. En erfarenhet som inte låter sig ruskas av då vi alla skyndar vidare.
