Vi är komplexa – låt även våra eftermälen få vara det
Anna Andersson om vad vi skriver i dödsrunor
Jag har alltid läst morgontidningarnas familjesidor. Eller för att vara mer precis: först ögnar jag alla dödsannonser och sen försjunker jag i dödsrunorna. Efter att ha läst nyheterna för dagen känns det ofta som att det är här, bland de döda, man får det verkligt minnesvärda. Färdiglevda liv.
Med det här specialintresset har jag förstås kastat mig över dokumentärfilmen Obit av Vanessa Gould (2016, finns på SF Anytime). Den handlar om den redaktion på New York Times som på heltid skriver runor över mer eller mindre kända avlidna. Redan i inledningen säger en av dem något som bekräftar känslan jag får av mina nekrologstudier: ”Deprimerande? Vi skriver inte om döden, vi skriver om livet”.
Traditionerna skiljer sig åt då det gäller runor hos oss och i anglosaxiska länder. Där är det alltså professionella reportrar som skriver, de både bestämmer vem man ska skriva om och vad som kommer med. Hos oss är det någon närstående, ofta en tidigare kollega, som skriver – jag tycker mig se en tendens att det allt oftare är nära anhöriga, vilket jag inte gillar, jag vill gärna ha lite distans – och då blir också innehållet därefter, det vill säga välvilligt.
Att man inte ska tala illa om döda är en god etikettsregel men jag tycker faktiskt att man kan tala sanning. Att det kan orsaka konvulsioner blev tydligt i söndags, när beskedet om Ingvar Kamprads bortgång kom. Han var tvivelsutan en enormt framgångsrik företagsledare som satt Sverige på kartan hos en massa människor – men det är också sant att han aldrig slutade beundra fascistledaren Per Engdahl och att politiska fångar i DDR användes som arbetskraft åt Ikea. Många reagerade över att detta nämndes, trots att det är känt sen länge.
Att de anhöriga inte talar om det just i dag är självklart men att inte ha med det i tidningarnas runor vore mycket märkligt. Människor är komplexa och det måste också deras eftermälen få vara.
Men de bästa runorna behöver inte vara över en känd person. Tvärtom är det ofta de där glimtarna av liv man inte kände till som väcker mest intresse. Att någon tog sig för att ro över Atlanten, eller var den person som faktiskt fällde den första atombomben över Hiroshima (båda exempel ur ”Obit”). Små bitar av liv som överlever döden.
Fotnot. New York Times hade en stor runa över Ingvar Kamprad, där så väl framgångar som fascism fanns med.
