Tänk om LO tog striden mot bankvinsterna
Det är dags att resa sig efter gamla förluster och bli det ideologiska draglok vänstern behöver
När Susanna Gideonsson meddelade att hon kommer att avgå som LO:s ordförande påminde Ingvar Persson på denna tidnings ledarsida om att hon varit en röst för det ”glömda Sverige”. Persson syftade på att hon kom från Handelsanställdas förbund, men uttalandet är ofrivilligt tragiskt. För frågan är om inte just LO är det ”glömda Sverige”.
De senaste åren har varit dramatiska på svensk arbetsmarknad: inskränkt strejkrätt, den värsta arbetsplatsolyckan sedan Estoniakatastrofen, förbund som gör uppror mot industriavtalets normering, Metall som tar striden mot Tesla. Ändå tycks intresset för LO vara rekordlågt. I samband med avgången kom några pliktskyldiga texter om Gideonsson av typen: ”hon var den andra kvinnan på posten” och ”hon arbetade inåt med sammanhållningen”. Att LO skulle ta ett samlat grepp på dessa konflikter – som i gamla dagar – kändes lika troligt som att Sveriges Hembygdsförbund skulle fixa landsbygdens kris.
Egentligen är det märkligt. LO är nämligen arbetarklassens enda samlade röst. Och med högst organisationsgrad i världen borde kraven vara högre. I boken ”LO och arbetarrörelsens kris” från förra året menade knivskarpa Örjan Nyström att organisationen rentav varit huvudarkitekten bakom den svenska välfärdskapitalismen. Kanske skulle det behövas en ny upplysningskampanj om LO:s ideologiska betydelse?
Nyström citerar ekonomen Rudolf Meidner som på 70-talet menade att LO:s uppgift var att driva Socialdemokraterna framför sig: genom utredningar, programförklaringar och kongressbeslut. Partiet, hävdade Meidner, var upptaget med att administrera välfärdsstaten och hålla borgerligheten stången – de hade inte tid att tänka långsiktigt. Det var till exempel LO-ekonomer som konstruerade ”den solidariska lönepolitiken” på 40-talet: ett begrepp som allt färre förstår innebörden av idag men som var helt grundläggande för den svenska modellen. LO var också den kraft som tydligast drev på för ekonomisk demokrati - ett centralt projekt under efterkrigstiden. Var finns samtidens motsvarigheter: att avsluta gigiferingen av ekonomin? Finna arbetarklassens roll i klimatkampen? Idéerna borde komma från LO.
Med förlusten i löntagarfondsstriden upplöstes föreställningen om att facket kan göra något åt ”övervinsterna”
Vi kan med andra ord inte förstå arbetarrörelsens idétorka om vi inte begriper LO:s avpolitisering. Kanske ligger rentav nyckeln till nyliberalismens säreget starka grepp om Sverige i hur LO slutat vara ”den ideologiska kraften i arbetarrörelsen”. I Nyströms bok pekas två viktiga händelser ut, som gjort att LO mer och mer liknar en ren serviceorganisation: löntagarfondsstriden under 70-talet och SAF:s utträde ur de centraliserade löneförhandlingarna under 90-talet.
Med förlusten i löntagarfondsstriden upplöstes föreställningen om att facket kan göra något åt ”övervinsterna”. Med de centraliserade förhandlingarnas sammanbrott försvann den offentliga bilden av maktkamp mellan arbete och kapital. Lite tillspetsat kunde man säga att det är LO:s förluster som har lett till att vi är mera upptagna av invandringen än Ica:s utdelningar.
Och nu sitter vi alltså här. Övervinsterna har bara förvärrats: på energimarknaden, inom banksektorn och hos matjättarna. Visst går det att förstå LO:s beröringsskräck efter fiaskot med löntagarfonderna – men frågan om ekonomisk demokrati och kollektiv kapitalbildning är knappast mindre aktuell idag.
Det är också lätt att förstå svårigheten i att leda LO. Sedan de centraliserade löneförhandlingarna bröt samman påminner ordföranden om en stressad 14-barnsmamma som försöker lugna de hungriga ungarna inför middagen. Ändå tror jag att det är ett misstag att rikta förnyelsekraven på arbetarrörelsen mot Socialdemokraterna. För om partiet hade ett komplicerat parlamentariskt läge under Meidners 70-tal så är det ingenting mot idag. Man kunde därför önska ett lite större intresse från vänstern. Idag inskränker sig engagemanget till uppmaningar om att strejka mer eller agera bromskloss. Tänk om vi istället betraktade LO som ett outnyttjat ideologiskt draglok.
