Biten av zombier
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2015-11-06 | Publicerad 2015-10-31
Jerry Määttä: Därför invaderar de levande döda populärkulturen
Under det senaste decenniet har zombien sakta men säkert lyckats detronisera vampyren som populärkulturens favoritmonster. I oräkneliga filmer, tv-serier, romaner och datorspel har de levande döda hasat fram och skrämt slag på människor i alla åldrar.
Men varifrån kommer zombien egentligen, och hur ska man förstå vår tids omättliga aptit på dessa ruttnande människoätare?
Ursprungligen härstammar zombien från haitisk folktro och voodoo, där den betecknar en död kropp som återuppväckts genom magi för att bli en viljelös slav. Det var också sådana zombier som först mötte den västerländska publiken, i spektakulära reseskildringar som William Seabrooks The magic island (1929) eller filmen White zombie (1932), med Bela Lugosi i en tidig roll.
Redan när zombien fick sitt stora genombrott inom populärkulturen, med George A Romeros kultfilm Night of the living dead (1968), kan man dock säga att detta något problematiska koloniala arv började ifrågasättas, då filmens svarta huvudperson i slutscenen själv misstas för en zombie och blir skjuten av ett medborgargarde.
Ordet ”zombie” förekommer emellertid inte alls i filmen, som snarare var kraftigt influerad av Richard Mathesons vampyrklassiker I am legend (1954).
Arvet från Mathesons roman, som filmatiserats hela tre gånger, är i själva verket påtagligt i hela den moderna zombiegenren, exempelvis greppet att förklara hela fenomenet med ett virusutbrott. Scenariot återfinns inte minst i den film, Danny Boyles 28 days later (2002), som kan sägas ha satt i gång vår tids stora zombievåg.
Att fascinationen för zombien återuppstod året efter 11 september-attackerna är förmodligen ingen slump.
Boyles film kom snart att följas av serietidningen (och senare tv-serien) The walking dead (2003) och romaner som Max Brooks World war Z (2006). I dag är intresset så stort att man till och med kan hitta träningsappar som Zombies, run!, där man jagas av zombiestönanden i hörlurarna. Eller handböcker i zombieöverlevnad - på svenskt håll av Herman Geijer, som hållit ABF-kurser i ämnet och som i år blev framröstad som lyssnarnas sommarvärd.
Men hur kommer det sig att vi blivit så bitna av zombien? Vilken funktion fyller den? Kanske är det så enkelt att zombien lyckas fånga vår tids rädslor.
Om det är något som utmärker vår tid är det att de stora hoten mot vår civilisation är så abstrakta: terrorism, finanskriser, pandemier och klimatförändringar.
Med zombien kan vi projicera vår oro på något av det mest konkreta vi kan tänka oss - ruttnande människokroppar som vill äta upp oss - samtidigt som vi genom fiktionaliseringen, att vi vet att monstren är påhittade, kanske också lyckas avväpna vår rädsla.
Möjligen rör det sig dessutom om en längtan efter det kroppsliga och påtagliga i en tid som i så hög grad präglas av det digitala, eller att zombieberättelserna gestaltar vår rädsla för identitetsupplösning.
Som med de flesta postapokalyptiska berättelser handlar det förstås också om främmandegöring, om att skildringar av samhällskollaps och den dagliga kampen för att överleva spetsar till frågeställningarna och får oss att se vår egen vardag och livsvärld ur ett nytt perspektiv. Hur sköra våra liv och samhällen egentligen är. Hur kort avståndet är mellan lojalitet och svek, liv och död. Hur vi alla bär monster inom oss.
Som forskaren Jeffrey Jerome Cohen har påpekat är dock zombien långt ifrån oproblematisk. I en tid av ökad medvetenhet om etniska, religiösa och andra skillnader tycks det som att zombien börjat fungera som ett av få tillåtna sätt att tänka och känna kring det andra. Att avhumanisera det främmande, rentav fungera som ett legitimt utlopp för aggressiva impulser. (Att huvudpersonerna ofta är av blandad etnicitet kan då möjligen ses som ett sätt att försöka motverka eller skyla över detta.)
Zombiens politiska aspekter är dock knappast så ensidiga som de kan verka. Romeros film kom med åren att få flera uppföljare, som samtliga rymmer stora doser samhällskritik - inte minst de berömda scenerna i Dawn of the dead (1978), där zombier hasar runt som konsumenter i ett stort köpcentrum.
Därtill kommer berättelser där vi förväntas sympatisera med zombien, som filmen Warm bodies (2013), eller det faktum att många gärna sminkar sig till zombier på maskerader eller till och med deltar i de många så kallade zombie walks som anordnas över hela världen. Främst ungdomar klär ut sig till zombier och stapplar fram genom stadskärnorna.
Marxister av den äldre skolan ser förmodligen dessa som den yttersta manifestationen av den kommersiella populärkulturens dupering av unga sinnen, men måhända går de i stället att se som ett slags ironiska, omedvetna demonstrationståg.
Kanske har individualismen och de hårda kraven på karriär, lycka och självförverkligande under senkapitalismen gått så långt att det för många unga numera känns lockande att för en stund få uppgå i en anonym hord med extremt basala behov. Att hasa fram på gatorna, stöna och åtminstone på låtsas försöka konsumera dem som ännu inte uppslukats av massan.
Jerry Määttä
Fil dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Har nuyligen avslutat ett forskningsprojekt om världens undergång i film och litteratur
