Aska – Ny dikt av Johannes Anyuru
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2015-11-16 | Publicerad 2015-11-15
Jag lindar mina händer
Ahmed Hassan liknar mig
så mycket att jag tycker mig se allt lysa
ur hans ögon
på selfien: svenskalektionerna
med ytterjackorna på, materialiteten, mopederna
som drar förbi i kvällen, fotbollens polygonmåne
för alltid svävande en meter
över marken, en intill benet
sårbar dröm
som blåser bort över skolgårdar,
grusplaner
Håller handen framför mig, lindar
remsan över handleden, knogarna
Dyrbara, trådslitna strimmor
av hopp: vi sluter deras ögon
och ber Gud att göra deras gravar
rymliga, ljusgenomstungna
att förlåta oss,
kunde inte skydda dem,
kraftlösa, långsamma
Villapriserna kommer sjunka
om de kommer hit – våldets rämna,
rakt genom dig själv: på så sätt
en sorts mörk poesi, tyckte jag
en gång, med krossat glas
i handflatorna, en illusorisk mänsklighet
Elda upp dem
Vill inte ha dem här
När jag först kände rädslan
var vi barn
som skrek, sprang
i trappuppgångar, gångtunnlar: spillror
av ett folk som kanske skulle finnas
på andra sidan
nätterna: kreoler: allt som skulle komma
jagade oss
Det kommer rök
ur min mun när jag rör mig, ett moln som lyser
som radioaktiv gas
i skenet som omger fotbollsplanen
och som ska göra oss trygga
Rädslan var ett stoft i luften, en kemisk
förening
Skinheads från landet hotade min kompis
med hagelgevär
Och vi var aldrig polisernas barn
Aldrig lokaltidningarnas barn
Värkande händer
grep efter något skimrande
längst inne i bråken, sorgens tuschmärken
på ytan av en värld
som inte tillhörde oss
Vi var aldrig domstolarnas barn - tvärtom,
mardrömsvarelser – pyromanerna
och de vita mördarna alltid redan
mänskliga – aldrig vi, allra minst
när vi försvarade vår egen
mänsklighet - kanske är ingen längre
mänsklig - gick
hemåt med ansikten
som bronssköldar, utskurna ögon
de där åren; en vision, efter att ha läst
Fanon; slogs, för att inte själv
bli söndersparkad, skuren, skjuten,
som John Hron
Patrick Nadji, Isa
Aybar
Bränn
Gör dem till aska
Bränn
Förlåt oss
Kanske längesen
vi gav upp - eller hatade vi någonsin
mindre? Söker vi inte alltid
efter renhet på andra sidan
det kommande
Men det är artificiellt ljus
Men jag vet inte mer
Vi var barn till något annat, miljonprogram,
som är fossil av en utopisk socialdemokrati
Slagsäcken som jag hänger upp
med kedjor
är tung, som en kropp, när jag slår
skakar hela fotbollsmålet – jabb, jabb –
joggare passerar då och då på gångvägen,
deras steg knastrar mot asfalten, reflexerna
försvinner i mörkret
Heberson Vieira Da Costa
Lavin Eskandar
Föräldrar lindar sina barn
i namn
för att skydda dem, viskar namnen
för att väcka dem när deras kroppar
skälver hjälplöst inuti
mardrömmen: återvänd
till oss
Hasan Zatara
Vakna
Nationens suveränitet är
från folket: folkets sammansättning plötsligt
en djupt politisk fråga
Vakna
De höll på med pappa, skar sönder
hans jacka
på en hållplats, utan anledning, i min
barndom – det var normalt på nått sätt
Först nu, denna svenska höst
återkommer minnet, gåtfullt och grymt,
en ritual för förlusten av en mening
ingen av oss sen kan namnge: två killar
bakom honom, skar med kartongskärare
i tyget, han märkte det inte
först
Jag kastar mig i sömnen, slår, slagsäcken
gungar, kedjorna rasslar
En främling kommer mot oss
över de rasande
vågorna, flyende i det yrande
saltstänket, för att rädda sig
från oss
Flyktingarna samlar sig i klungor,
för att inte bli skadade när de går
genom det lilla samhället
som krymper, dras samman
blir allt mindre: snart bara små, sönderbrända
rester kvar, former som liknar döda flugor;
också flyktingbarnen bär våra föräldrars
ansikten, utmärglade och åldrade; ännu
ett boende brinner, och ännu ett,
kvinnor med slöja vågar inte gå
hemifrån; nästa nyhetscykel börjar: terrorn
pågår: vakuum som uppfylls
av allt mer naken kraft
Ingen kommer att gripas
för att ha sagt att människor
som Ahmed Hassan
borde dö, inga vita barn väcks i natt
av militärutrustad polis
för att en fras i en avlyssnad telefon
har missuppfattats, eller för att någon har sagt
att man borde ställa sig med en kulspruta
och meja ner människor
Aldrig säkerhetspolisens barn
Tar av lindorna, sen
och öppnar händerna, sakta
Går hemåt med säcken över
axeln
Knogarna svullna, ömma
som stjärnorna
som betraktar oss ur djupet, hopkurade
på sina höga, våta
Medelhavsklippor
Terror
Inga skolor kommer att få riktlinjer
som beskriver ett vitt barns frisyr, klädstil
dataspelande eller musik
och ber dem rapportera
till polis
Den som dör i drömmen dör i världen
Inte en enda bild oskyldig
Vi sover i ett hus som brinner
med svarta, negativa, flammor, alla
tillsammans; i sömnen
vidrör vi kanske
varandra, och våra händer
är inte alltid
knivar
Vakna
Lindar in de döda, ber
Gud att tvätta dem
med regn, med snö
med blåsande
hagel
Vakna, det är snart
natt
Vakna, det är snart
natt
I terrorns framtid
kommer vi aldrig
ha funnits: barn till det
som nu blir aska
