Fler att sörja för
Kristofer Folkhammar om andra delen av Gardells aidstrilogi – och stigmatiseringen av hivsjuka i dag
”Jag är imponerad och tacksam.” Citatet från min egen recension av första delen av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar blänger på mig från omslagsfliken på del två.
Det ser konstigt ut, lite äckligt nästan. Alldeles för tillgivet. Kanske särskilt så här ett knappt halvår senare, när boken, tv-serien och Gardell själv exponerats till tusen.
Jag tror att jag kände tacksamhet utifrån hur aidsskräcken berört mig personligen. En identifikation jag inte kan bestämma mig för om den är oöverstigligt relevant eller förmäten. Likafullt upplever jag den.
Som bög född på 80-talet har jag ibland fått höra att jag tillhör ”generationen efter aids” – vilket så klart är skitsnack med tanke på att antalet hiv-smittade i världen ökar och eftersom det existerar smittade bögar även i min generation, i den del av världen där jag bor.
Men visst, med hänsyn till att ha kommit ut efter bromsmedicinernas ankomst och efter den panikperiod som Gardell beskriver i sina böcker så tillhör jag i en snäv, och långt ifrån vattentät, västerländsk bög-diskurs ”generationen efter”. Och detta ”efter” är en variant på ett ”med”.
För mig och mina jämnåriga bögpolare och pojkvänner har rädslan för hiv och aids varit känslomässigt hoptvinnad med självhat och kroppsäckel, en del av den internaliserade homofobi heterosamhället tvingat på oss. Jag kommer att tänka på en gammal älskares tydligt sexuellt kodade hypokondri, hur han var alldeles genomborrad av paranoia och skam. Uppäten av bög-aids-ångest.
Genom Gardells berättelse bearbetas en politisk sorg i vilken molande kraftkällor i böghatets historia återfinns. Så på grund av det: ”Tacksam”. Trots att inte jag varit omedelbart drabbad. För att den här historieskrivningen ger sammanhang, föreslår samband, sätt att förstå.
I del två av denna planerade trilogi, Sjukdomen, är berättelserna i gång. Ett högre tempo, hetsigare flöde, fler skiftningar i perspektiven, hopp i tiden. Ett avsevärt intensivare driv än i första delen. Gardell har här uppställningen klar och ägnar kanske därför något mindre utrymme åt att utskrivet teckna det senfolkhemska Sverige som hanterade, hatade och svek bögarna. Jag skulle aldrig drömma om att kalla Gardell för subtil, men i den här boken gestaltas tiden och det homofobiska i samhället lika mycket genom bögarnas föräldrarelationer som i de partier som citerar autentiska tidningsartiklar.
Kärleksparet Benjamin och Rasmus kämpar med sina respektive homofoba bakgrunder i Jehovas vittnen och på landsbygden. Kämpar med föräldrarnas överbeskyddande, domesticerande curlande. Och detta är en stark poäng: att familjeideologin är lika självskriven och exkluderande, bara i olika utsträckning artikulerad, i en religiös som i en sekulär miljö.
Gardell är fjäderlätt i stilen och tung i konstruktionen: Språket flyter i det närmaste motståndslöst över sidorna. Scenerierna är tydliga, polariserade, späckade med dramatiska klimax. Generationerna står mot varandra. Och i andra fall: bögarna står mot majoritetssamhället – tidningsrubriker, fientligt klotter på väggarna runt om i Stockholm.
En mer tvehågsen smärta finns i hur konflikterna tar sig in i den varma, urbana bögfamiljen. Den med fjollan Paul i centrum. Den där de alla fått ett nytt hem. Där är det inte lika tydligt vem som har makten. Det enda som står klart är att de verkligen behöver varandra.
Men man blir inte snäll av att vara förtryckt. Man blir inte tålmodig av att vara rädd. Man blir inte ömsint av att vara sjuk.
Råkade Bengt dricka ur en insjuknad kompis glas? Och varför ska Paul skämta bort allt som är allvarligt? Och är det inte något väldigt ängsligt i det ständiga tjatet om sex?
Det är med andra ord hårt också, kletigt där i värmen, i den utsatta gemenskapen. Och i berättelsen om den hade Gardell gärna fått dröja kvar lite längre. Det går som sagt undan i den här boken. Gardell berättar okonstlat på en högeffektiv tv-prosa.
Torka aldrig tårar utan handskar har haft ett enormt publikt genomslag. Gardell har fått allt utom finlitterära priser. Tack vare tv-seriens succésiffror är den andra delen om Benjamin och Rasmus och det Sverige de levde i under mitten av 1980-talet redan en klassiker. Gardells arga och sorgliga motskrift är redan på förhand älskad.
Och när ett verk, likt Torka aldrig tårar utan handskar på detta vis växer utöver sig själv, får så mycket plats i offentligheten, när det som tidigare varit nedtystat plötsligt blir något som det pratas om och gråts över överallt, då är det kanske inte så konstigt att det också dyker upp kritiska frågor. Varför detta ivriga sörjande över då och inte över nu? Varför Sverige och inte Uganda?
Man måste kunna ställa dessa frågor utan att relativisera angelägenhetsgraden i Gardells projekt. Bearbetningar behövs bland annat just för att de kan få oss att vidga blicken, och medvetandegöra om större sammanhang.
Jag vill i alla fall tro att det ena inte utesluter det andra, att genomslaget för Torka aldrig tårar utan handskar utöver sitt historieuppdrag även kan bidra till en belysning av hiv och aids i dag: Till samtal om stigmatisering och den svenska informationsplikten. En livligare diskussion om hur hiv-smittade människor utvisas från Sverige till länder där bromsmediciner inte finns tillgängliga. Ett större engagemang för att bromsmediciner ska finnas varthelst i världen de behövs.
”Tacksam” är nog inte längre min primära känsla. Snarare uppfordrad. Uppmanad att både se på tårarna, torka dem och att lära mig mer om saker som finns ännu lite längre bort ifrån mig själv.
