Dubbel–Beckett på Mr Bean-nivå
Göteborgs stadsteater parallelkör två av minimalistens monologer
I väntan på Godot är den Beckett-pjäs som stadigt återkommer på repertoaren, annars lyser den förmente absurdisten numera mest med sin frånvaro i svensk teater. Beckett-regissören Karl Dunér gjorde dock en sällsamt vacker föreställning av texten Ur ett övergivet arbete på Helsingborgs Stadsteater/Dramaten med Ingvar Kjellson för några år sedan där han visade att också en minimalist som Beckett kräver en regissörs tydliga förhållningssätt. Iscensättningen är inte given för att texten är knapp. Detta påminns man snabbt om på Göteborgs stadsteater där två Beckett-monologer, Krapps sista band och Lyckans dar, spelas i teaterns källarvåning, två trappor ned.
Där nere i mörkret har skådespelarna Eivin Dahlgren och Åsa-Lena Hjelm, två verkliga trotjänare på Göteborgs scener, varsin föreställning att excellera i. Eivin Dahlgren skalar och käkar bananer, går rundan ut i kulissen, kapsylen ur och klunk, klunk. Tillbaka igen till rullbandspelaren på bordet och den inspelade rösten som återger glimtar ur livet, hur det var en gång.
Den fysiska rutinen upprepas, för att livet är upprepning men väl inte bara det? På scenen blir det för enkelt. Dahlgren agerar lodare och kuf och krumelurar dessutom upp sin mimik till svårförklarlig Mr Bean-nivå och Krapps sista band förlorar i koncentrationen.
Lika illa som i Ronny Hallgren regi går det inte i Emil Graffmans. Åsa-Lena Hjelm tronar frejdigt och beslutsamt gladlynt i sin stora hög. Hon har sin väska, sitt parasoll och sin revolver. Och vad är det för ord som står på tandborsten och som är så svårt att se? ”Galtborst”, utropar hon triumferande över den kunskap som kommer med varje ny dag. Vi känner igen vår Winnie som håller humöret uppe till varje pris och som är som gladast när hon får svar från honom på andra sidan högen.
Men även Åsa-Lena Hjelm har svårt att hålla en linje i rollen. Paus och tystnad tillåts aldrig verka. I stället är det som att vi rutschar genom förloppet. Som att Winnie inte så mycket är fången som på väg någonstans. Det känns futtigt att haka upp sig på ett material men den blanka ballonglika skapelse som utgör hennes fängelse vill liksom inte övertyga som existentiellt tung och ofrånkomlig.
Uppdatering: I en tidigare version av texten fick regissören Ronnie Hallgren fel efternamn.
