Lagen mot krig är tandlös
Flera militära angrepp mot nationer har inget FN-stöd
Förenta Nationernas regler kring väpnade konflikter är förvånansvärt hårda med tanke på hur många krig som organisationens ledande medlemmar har startat.
I Lagen mot krig (Celanders förlag) går Rolf Andersson, Mats Björkenfeldt, Per Boström och Lars-Gunnar Liljestrand igenom FN-stadgans och den internationella rättens regler för krigföring.
I princip är anfallskrig alltid förbjudna. Man får bara gå till angrepp i självförsvar. Men inte ens då får det ske hursomhelst utan det måste vara proportionerligt. (Exempelvis har inte Kuba rätt att bomba sönder Washington med hänvisning till USA:s aggressionspolitik.)
Trots regelverken har världsfreden uteblivit. Det hjälper inte alltid att ha lagen på sin sida.
Stormakterna var med och skrev FN-stadgan men satte redan från första början system i att bryta mot regelverket så fort det missgynnade deras intressen. I Lagen mot krig visas att varken Sovjetunionens/USA:s anfall på Afghanistan 1979/2001, Natos bombningar av Jugoslavien 1999 eller invasionen av Irak 2003 har haft stöd i FN-stadgan. Det har heller inte en tänkt intervention i Syrien.
Det är det viktigt att påpeka samtidigt som krigsmotståndet även måste bedrivas med andra argument. Stormakternas krig och ockupationer hade förstås varit dåliga även om de skulle ha följt internationella regler.
