Ett bröllop som aldrig tänder

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-03-27

LENNART BROMANDER om en flott men utslätad version av Figaros bröllop

I år firar all världens operahus Mozarts 250-årsdag, och många passar på att sätta upp intressanta ungdomsverk som Lucio Silla och Mitridate eller tidigare sällan framförda mästerverk som Idomeneo och Titus. Icke så i Sverige, där man bara spelar de gamla vanliga styckena, som också spelas alla andra år.

Först ut är Malmö med Figaros bröllop i en föreställning, som aldrig riktigt tänder. Jag undrar en stund förbryllat över orsaken, innan jag kommer på att den skyldige är mannen i orkesterdiket, Arnold Östman, vår internationellt mest meriterade Mozartdirigent. Det klingar flott, luftigt och välrepeterat men med utslätad dynamik och vad ännu värre är utan vitaliserande signaler upp på scenen. Den fina humorn, undertonerna och de subtila ironierna lämnas därhän, och maestro Östman drar med fingerfärdig elegans en grå filt över hela det musikaliska skeendet.

Nu vibrerar heller inte Åsa Melldahls regi av några alltför spirituella infall. Mer då av egendomliga som att trädgårdsmästaren opåtalt får kliva omkring i grevinnans säng sedan han först kommit in genom det fönster som Cherubin med fara för liv och lem just hoppat ut ifrån! Annars är det mesta som det brukar i Figaros bröllop, och med samma regissörs fyndiga uppsättning av Cosi fan tutte i Malmö i gott minne, blir jag lite besviken på denna så konventionella uppsättning.

Vokalt lite i särklass befinner sig Ann-Kristin Jones som Cherubin. Hon är naturligt pojkaktig utan överspel, och den smidiga rösten skimrar av färger och övertoner.

Charlotta Larsson lägger visserligen inga nya dimensioner till grevinnans roll men sjunger rakt igenom vackert och sympatiskt, trots att regissören gjort allt för att störa henne och publiken med hjälp av två malplacerade balettfiguranter både i cavatinan och arian.

Silvia Mois Susanna

är hur söt och charmfull som helst, och hon har en mycket behaglig röst, men den är ett nummer för liten för den stora Malmö-scenen. Det gäller också

Jakob Högström

, Figaro, medan den annars rutinerade

Fredrik Zetterström

har sina problem med grevens stora aria.

Opera

Lennart Bromander (kultur@aftonbladet.se)