Aldrig dö
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-10-01
GÖRAN GREIDER om Latin Kings – en del av Sverige men inte folkliga
”Är ni med Ludvika?” Dogge ropade till förstamajpubliken mitt i Ludvika och fick till slut folk med sig. Till och med en del äldre gubbar med rullator sprack upp i ett leende inför de här mystiska typerna från en söderförort. Och ungdomarna jublade. Till slut stod det några sjuåringar på scenen – bredvid talarstolen där jag själv nyss stått i blåsten – som fått låna micken av Dogge och rappade med i låtarna. Och jag tyckte att min gamla tes återigen besannades: utsatta förorter och härjade bruksorter borde skaka hand med varandra. Det är liksom samma slags människor där, samma stämningar.?
Många gånger har jag sett The Latin Kings och det är nog få band som i bokstavlig mening sprider så mycket glädje från scenen. Men glädje måste bäras fram av dunklare känslor för att nå hela vägen till hjärtat och fötterna: upprördhet och sorg krävs, ja känslan av att det där bandet har något allvarligt att säga dem som lyssnar. Och Latin Kings har något att berätta. Som musikjournalisten Jan Gradvall (en av många röster) skriver i Stefan Malmqvists nyutkomna bok om bandet: ”Om någon i framtiden vill veta vad Sverige var för land under de sista åren av andra millenniet ska man lyssna på Latin Kings. De visade att hiphop inte behöver vara ett amerikanskt fenomen, utan att hiphopkulturen har lika stor relevans överallt i världen.”
Att Latin Kings började rappa på svenska berodde nog mest på att Dogge, enligt samstämmiga uppgifter (också från honom själv), var så dålig på engelska. Tur var det, för annars hade nog aldrig låten Snubben trodde han va cool, deras första riktiga succé, blivit till. För den svenska hiphopkulturens utveckling var det i klass med reformationens bibelöversättningar till folkspråket (amerikanskan är ju på sätt och vis vår tids latin, ett latin vi alla förstår men som vi inte kan förklara våra liv på).
I dag, tio år senare, är Latin Kings på ett nästan outgrundligt sätt en del av Sverige. Visserligen säger Chepe, en av medlemmarna, att de aldrig kan bli folkliga eftersom de är utlänningar. Å andra sidan menar brorsan Salla, som på många sätt verkar vara hjärnan bakom musiken, där han sitter med ett numera bekvämt liv på Hägerstensåsen, mycket träffande att ”vi invandrare i Sverige är som svenskar två generationer bakåt”. Det ligger något i det: För två generationer sedan var halva svenska folket, arbetarklassen, ännu inte delaktiga i samhället (och nu är denna arbetarklass åter på väg att förlora den makt den erövrat). Latin Kings har faktiskt lyckats med det oerhörda att töja på den svenska normalitetens gränser, istället för att ha reducerats till ett mångkulturellt alibi.
Det är tre hårt arbetande och ständigt turnerande musiker som beskrivs här. Arbetsmyror, som inte kan luta sig mot några riktiga storsäljare; gruppens musikalitet finns bara där som en ständig påminnelse.
I Stefan Malmqvists bok intervjuas Salla, Chepe och Dogge om sin uppväxt, om livet, om musiken. Boken är full av bilder på graffiti som de själva målat, av?röster från olika håll, brev från fans, listor över medlemmarnas favoritfilmer och favoritplattor – till och med deras hundar är med. Det är en bra blädderbok där ett nytt Sverige bläddras fram och man känner det tydligt: Det här bandet kommer aldrig att dö.??????
Musik
Göran Greider
