Sluta aldrig Palmespana!
Det var Christer Pettersson.
Inget snack.
Palmemordet är löst för länge sedan.
Men bara därför tycker jag inte att Palmespanandet ska upphöra. Tvärtom. Ju fler, och ju tokigare teorier om Palmemordet som lanseras desto bättre. Privatspanandet i tidningar, böcker, filmer och Leif GW:s tv-program har nämligen fått en oerhört positiv sidoeffekt - att åttiotalets historia skrivs in i minsta detalj.
För varje mordkomplott som skissas upp kartläggs samtidigt ett politiskt fenomen eller en kriminell härva som annars troligen hade glömts bort. Kroatiska fascister, PKK:s kamp, apartheidregimens skoningslöshet, högerextrema stockholmspoliser, alla har de skärskådats i Palmespanandets namn.
Och det behövs. För i konsten är 80-talet ett dåligt skildrat årtionde. Jag tror det även gäller inom historievetenskapen. I stället har mordet blivit den lins genom vilken vi betraktar det brutala decenniet 1980-1989.
Mitt lilla bidrag i genren tvingade mig att skriva om motsättningar i Irak på 80-talet.
En gång intervjuade jag en person som tidigt var misstänkt i Palmeutredningen eftersom han rörde sig på Sveavägen den aktuella kvällen. En flykting som tidigare delat rum med den irakiske agenten Majid Hussain som styckmördades under mystiska omständigheter 1985 – ett fall som heller aldrig blivit löst.
Flyktingen hade absolut ingenting med Palmemordet att göra. Men hans story hade kanske inte blivit skriven utan det.
