I krig och kärlek är allt tillåtet
Fjortonårig Mozart bättre än de flesta
Mitridate är kung över Pontos och hans både söner Farnace och Sifare, som tror att han har dött i fält, försöker förföra hans tilltänkta fru Aspasia. Men så dyker Mitridate upp. Arg som ett bi söker han hämnas Farnace (som dessutom lierat sig med romarna, Mitridates fiender). Nu älskar ju Aspasia och Sifare varandra, och efter sedvanliga förvecklingar tar Mitridate sitt liv, men förlåter de tre otrogna som ångrar sig. Aspasia och Sifare får varandra, liksom Farnace sin ursprungligen tilltänkta, Ismene.
Mozart var fjorton år när han skrev Mitridate, re di Ponto, en så kallad opera seria, alltså en seriös opera i italiensk stil med recitativ och arior. Det är ännu inte den store Mozart som hörs, men i sin genre överträffar han samtida kompositörer som Hasse eller Jommelli.
På senare år har Mitridate letat sig upp på repertoaren och jag minns en intelligent uppsättning i Salzburg 2006. Där sjöng Miah Persson rollen som Sifare, en storartad prestation. På Drottningholmsteatern har hon axlat rollen som Aspasia, vilket hon gör med den äran. Hennes varma, elastiska sopran är en njutning att lyssna till och hon har med sig utmärkta soprankolleger; Raffaella Milanesis pigga och fokuserade sopran i rollen som Sifare harmonierar vackert med Perssons och Sara Hershkowitz Ismene är av samma kaliber, liksom Elisabeth Meyers Arbate (Sifares förtrogna). De står för kvällens musikaliska höjdpunkter.
Det är på tiden att countertenorerna når de svenska operascenerna. Även om Christophe Dumaux (Farnace) inte tillhör det absoluta toppskiktet, så har han stundtals en vacker röst med fin frasering. Anders J Dahlin är en barockräv som borde tilldelas större roller än fiendens representant, Marzio, som han ger sceniskt och vokalt liv åt. I titelrollen hörs dansken Peter Lodahl, hans tenor ligger högt och även om han på höjden har en häpnadsväckande tät röst, så är den samtidigt rätt pressad.
David Stern får Drottningholmsorkestern att spela vitalt och friskt, men konturerna är vaga och den där lätta svikten, som de riktigt bra barockensemblerna behärskar, återstår att erövra. Regin ja, jag undrar om inte Francisco Negro har sett den där uppsättningen i Salzburg. Här får fyra svartklädda män i Mozart-peruker illustrera Makten med stort M. De glider omkring lagom hotfullt, men blir i emellanåt bara löjliga. Likaså har den stumma kvinna som ska vara något slags ängel en diffus funktion. I övrigt illustreras helt enkelt operan, trots ambitionen att som i Salzburg få med Mitridates absoluta kontroll över sitt rike och sin familj.
