Utan modersmålet vissnar vi
Hemspråk måste tas på större allvar
Min storebror var ett halvår gammal när min familj kom till Sverige. Han lärde sig svenska på förskolan och pratade persiska hemma. Ändå fick han i skolan i Ronneby gå ”svenska som andraspråk”, tillsammans med alla andra icke-vita barn i klassen, bland annat en pojke som var adopterad från Sri Lanka. Jag frågar min bror vad han minns från lektionerna.
”Jag och alla rasifierade fick lämna svenskan eller vad det var och gå till ett annat klassrum där vi fick lära oss saker. Minns inte vad. Minns bara att vi fick lära oss plantera solrosor. Det var fett. De kunde växa ganska högt. Tog hem en så fick den växa på balkongen. Den blev ganska lång vill jag minnas. Vet inte vad som hände med den sen.”
På den tiden tänkte han inte att det var konstigt att han och de andra som såg ut som honom fick gå och plantera solrosor när resten av klassen hade svensklektion.
Han och hans klasskamrater visste nog ännu inte var rasism var, visste inte hur många gånger i livet de skulle få höra ”i Sverige talar vi svenska” (som till exempel Ulf Kristersson sa i sitt jultal 2017). Eller att politikerna senare, när min bror blev vuxen, skulle vilja begränsa barns rätt till modermålsundervisning. Att det trettio år senare skulle införas språktest för invandrare, som krav för ett beviljat medborgarskap.
Nästan alla jag känner från min brors generation har liknande historier att berätta. Att de fick gå svenska som andraspråk trots att de pratade flytande och var födda i Sverige, eller kom hit när de var väldigt små.
Vi fick inte prata svenska hemma när jag var liten. Det var persiska som gällde, och sa vi något ord på svenska låtsades mamma att hon inte förstod. Hennes stränghet när det kom till språket har lett till att vuxna iranier ofta blir förvånade över att varken jag eller min bror har varit i Iran. Det är ovanligt med syskon som pratar flytande persiska med varandra, trots att de lever i Europa.
Jag tänker på min brors solros, var den kom ifrån egentligen. Varför satt de och planterade? Vad var läroplanen för den lektionen? På samma sätt har jag många gånger undrat över hemspråksundervisningen när jag var liten.
Jag gick på hemspråk tills jag var tio år, då jag bytte skola för fjärde gången och det föll mellan stolarna på något sätt. Innan dess hade jag fått erfara de väldigt olika metoder och sätt för utlärning mina lärare hade haft.
En av dem brukade sudda ut min klasskamrats hela läxa om han hade gjort fel. Han var rentav elak, fick nog min kamrat att hata alfabetet med krumelurerna som var så svåra att lära sig. Av själva undervisningen minns jag inte så mycket mer än att jag lärde mig alfabetet, och att skriva det klassiska ”baba aab daad” (”pappa vattnade” eller ”pappa gav vatten”).
I vuxen ålder har jag försökt igen. Jag gick en kurs i arabiska på Stockholms universitet för att åter bli vän med bokstäverna. Började gå till Internationella biblioteket och låna barnböcker. Tragglade mig igenom de första sidorna i alla kapitelböcker och läste ut någon enstaka bilderbok. Sa åt mamma att bara skicka sms på persiska.
Ibland ångrar jag mig grovt, när jag är trött eller bakis och hon skriver långa, långa viktiga meddelanden som jag måste kisa mig igenom. Svarar med det latinska alfabetet och svär åt autokorrekt.
Men ibland orkar jag försöka, skriver på persiska tillbaka. De gångerna jag inte får någon rättning på ett ord känns det som att jag svävar. Som att knäcka det svåraste mattetalet.
Vad vackert det är att bli vän med sitt modersmål. Men ständigt detta motstånd.
Det som krävs för att bli hemspråkslärare i Sverige är en 30 poängskurs på universitetet, utöver en lärarutbildning. På ett halvår kan man bli kvalificerad att lära ut sitt modersmål. Det är inte konstigt att undervisningen blir så olika på olika skolor, när den tas på så litet allvar.
Att lära ut språk är inget man lär sig på en termin, hur pedagogisk man än är. Om hemspråksundervisningen ska få högre status och tas på större allvar, måste vi se över kompetensen. Vem som helst som kan ett språk borde inte få lära ut det.
Men istället för att ta modersmålsundervisningen på större allvar, ge den mer resurser och höja dess status, har vi politiker som vill ta bort den helt. De har redan börjat, som i Malmö där modersmålsundervisningen i förskoleklass har tagits bort.
Den första punkten i EU:s 8 nyckelkompetenser för livslångt lärande lyder:
1. Kommunikation på modersmålet: förmågan att i både tal och skrift uttrycka och tolka begrepp, tankar, känslor, fakta och åsikter.
Nyckelkompetenserna har tagits fram eftersom: ”I en allt mer globaliserad värld behöver varje individ ett stort antal förmågor för att kunna anpassa sig och blomstra i den snabbt föränderliga miljön.”
Man behöver alltså behärska sitt modersmål i både tal och skrift för att kunna blomstra, enligt EU. Också enligt de otaliga studier som gjorts i ämnet har det bevisats att flerspråkighet förbättrar inlärningsförmågan. Det grundar sig alltså i vetenskap, utöver värmen i hjärtat man känner när man får befinna sig nära sitt språk.
Jag tänker på mormor, på hur hon bara pratade persiska. Hur min kusins man tog kvällskurser och lärde sig språket flytande, mest för att kunna kommunicera med henne. Hur mycket hon älskade honom för det.
När jag får egna barn och de börjar skolan, hoppas jag att de kommer sitta i klassrummet och skriva samma ”baba aab daad” som jag gjorde. Irritera sig på alfabetets krumelurer och på att det finns så många olika s och t.
Och att det finns en kompetent lärare som ger dem större tillgång till språket de får med sig hemifrån. Men jag undrar verkligen vad som hände med min storebrors solros. Kanske ska jag plantera en ny åt honom.
