Dansk debatt – ett gyttjebad
Så kidnappades valrörelsen av extremhögerns retorik och öppna rasism
Går det att föreställa sig att svensk, tysk eller fransk statlig television, mitt under en valrörelse, ägnade timtal åt att diskutera detaljer kring ett förslag om att rensa ut specifika folkgrupper?
Jag betvivlar det.
Men det är precis vad man gör i Danmark, där valrörelsen nu pågått i ett antal veckor. Här talar man öppet och frimodigt. Senaste exemplet: programmet Debatten i Danmarks radio den 16 maj, där Rasmus Paludan, ordförande för det högerradikala partiet Stram Kurs, fick generöst med tid för att förklara sina åsikter om massdeportering av muslimer.
Hör och häpna: det etniska utrensningskriteriet är formellt ersatt av ett kulturellt. Men man anar att det mest är av stilistiska skäl. Det låter ju mer tillförlitligt att vara emot kulturer och religioner än mot raser. Och när detta nya kriterium kommer åt samma (o)människor man hela tiden har velat komma åt, kan man ju utan betänkligheter kasta en del av det historiska arvegodset över bord.
Sett från utlandet har danskarna inlett ett anmärkningsvärt överfall på sin egen demokrati. Det man en gång i tiden kallade argument har ingen hört talas om sedan valet utlystes. Den borgerliga offentligheten har i direktsända, förnedrande och skattefinansierade happenings helt brutit samman.
Stram Kurs är en logisk slutpunkt på två årtionden av speciallagar, systematisk principlöshet och trakasserier av hela befolkningsgrupper.
Dessutom har polisen spenderat åtminstone 41 miljoner danska kronor på att skydda Paludans demonstrationer. Hur kommer det sig? Eller för att omformulera det: vad är det med det danska folkstyret som gör att det bjuder så svagt motstånd mot de extrema högerpartiernas piratfasoner?
Stram Kurs kommer naturligtvis inte från ingenstans. De utgör den senaste etappen i en utveckling som löper från Framskridtspartiet över Dansk Folkeparti till de xenofobiska nyliberalerna i Nye Borgerlige, en utveckling med tentakler långt in i vad som tidigare var den politiska mittfåran med Socialdemokratiet och Venstre.
Stram Kurs är en logisk slutpunkt på två årtionden av speciallagar, systematisk principlöshet och trakasserier av hela befolkningsgrupper. Danmark har, med Carsten Jensens ord, genomgått en märkvärdig process av självradikalisering.
Bara från de senaste åren finns en rad exempel. På Lindholm-ön vill regeringen inrätta en deportationscentral för oönskade utlänningar, en ö som endast nås med färja så att danskarna än en gång kan känna att det finns ett hav mellan dem och utlänningarna. Vi har den så kallade ”integrationsavgiften”, en inkomstöverföring för de man helst vill ska försvinna och där man är fullt medveten om att man håller kvar människor i nedbrytande fattigdom.
Eller vad ska vi säga om Sjælsmark, lägren för avvisade asylsökande där utlännings- och integrationsminister Inger Støjberg förbjudit familjer att laga mat tillsammans, och där det råder ett sådant statligt organiserat elände att 61 procent av barnen enligt Röda Korset befinner sig i en akut riskzon för att utveckla svåra psykiska problem?
Detta är konkreta exempel, men ger inte hela bilden.
Språkbruket skriver in de enskilda överträdelserna i ett större och rent brottsligt sammanhang. Erfarenheten av att leva i ett samhälle, att existera som en fullständig individ i ständig tillblivelse, alltså inte endast som en funktion av en ideologi, är ett tillstånd som endast tillerkänns medborgare från icke-muslimska kulturer.
Så lyder den kulturella rasismens hemliga logik: Jag är en tänkande individ, du är ett fjärrstyrt objekt.
Paludan befinner sig inte utanför samhället eller den politiska historia som producerat det, tvärtom. Han är en integrerad del som genom ett slags celldelning uppnått sin egen bärsärkaktiga självmedvetenhet – lösgjord från språklänkar och ideologiska överjag.
På så sätt är Stram Kurs högerflygelns gökunge som nu tycks äta upp den inifrån. Eller för att spetsa till det: det som inleddes med Støjberg slutar med Paludan.
I juridiskt språkbruk gör man en distinktion mellan lagens och andens bokstav. Anden är det man menar, bokstaven är det som moral och konventioner tvingar en att skriva. Och vad är Paludan, advokaten, om inte anden som har sluppit lös och nu hemsöker bokstaven?
Medan de liberala och konservativa konsekvent använt sig av politisk och juridisk tvetydighet för att begränsa vad de uppfattar som ett kulturellt hot från islam, allt medan de formellt hänvisar till rättsstatens icke-diskrimineringsprincip (det heter som bekant inte ”burkaförbud”, utan ”täckningsförbud”), så går Paludan rakt på sak.
Han bryter ner och avslöjar deras retorik genom att ta den bokstavligt: ”Om ni nu bara vill bli av med dem, varför säger ni inte det?”
När man lyssnar till debatten om olika modeller för deportation slås man av tanken att det enda som står i vägen för att sätta orden i handling är de internationella konventionerna om de mänskliga rättigheterna – vilka oftast omnämns hånfullt. Det är dessa politiker hänvisar till när de överväger varför den ena eller andra inhumana lagen är omöjlig att genomföra i praktiken. I stället för att argumentera för att lagarna är etiskt och politiskt felaktiga.
Om det fortfarande råder något tvivel huruvida skillnaderna mellan Stram Kurs och de övriga konservativa partierna handlar om grader eller principer, så räcker det med att lyssna till de retoriska krumsprång de borgerliga politikerna gjorde i början av valkampanjen för att inte utesluta ett möjligt samarbete med Paludans goda danska män.
Det är ingen överraskning att det borgerliga lägret i årtionden levt i ett tillstånd av moraliskt sammanbrott. Att denna kollaps nu också blivit politisk är däremot en nyhet.
Låt mig därför komma med en spådom.
Valet till Folketinget 2019 kommer att bli ihågkommet som valet där det kulturrasistiska språket bröt samman och där verkligheten, som man länge försökt dölja, bröt fram bakom Potemkinkulisserna. Paludan har med osviklig skicklighet avslöjat invandringsdebattens egentliga innehåll. Den handlar om att de ska ut, helst så många som möjligt. Och när väl illusionen är bruten blir det svårt att få folket tillbaka till teatern.
Så när man en gång i framtiden berättar för oss, i samband med nya och lumpna lagar, att det inte handlar om muslimer utan om islam, inte om individer utan om kulturer, så kan vi i lugn och ro hänvisa till erfarenheterna från 2019: Vi hör inte bara vad du säger, vi vet vad du menar. Du är avslöjad.
Intressant nog var det länge en allmänt accepterad uppfattning att den förråande debatten endast drabbade de befolkningsgrupper den riktade sig emot. Nu visar det sig att den också drabbar de som förråar. Med lite vänlig hjälp från tvåprocentspärren slutar den yttersta danska högerflygeln på sin lägsta nivå i modern politisk historia. Revolutionen äter sina barn, hette det en gång på vänsterflygeln. Det tog sin tid, men nu tycks det gälla också för ”reaktionen”.
Utifrån ett bredare perspektiv kan detta, det man skulle kunna kalla för ”Fallet Danmark”, trots allt vara värt att diskutera. Hur undviker man i framtiden att hela val kidnappas på det här sättet? Rasismens ekonomiska förutsättningar har inte försvunnit, så trots den tillfälliga nedgången på högerkanten (paradoxalt nog är den det enda man talar om) så är vi snart där igen.
I den danska föreställningen om offentligheten har den danska teologen Hal Kochs definition – att demokrati är ett samtal – varit central. Den är det ingen som omfattar längre, i alla fall inte som något annat än ett vagt ideal från tiden före internet.
Det är värt att komma ihåg att Dansk Folkeparti i franska medier alltid omtalas som ett högerextremt parti
Den faktiska demokratin handlar nu om att angripa makten, om konflikter och om propaganda.
Så visst vore det bra om vi alla talade bättre med varandra medan vi väntar på att kunna ändra på systemet. Det kan göras på olika sätt. De europeiska länderna har mött kraven från högern på skilda vis. Det är värt att komma ihåg att Dansk Folkeparti i franska medier alltid omtalas som ett högerextremt parti – l’extrême droite. Detta är otänkbart i Danmark, där den exakta beteckningen ”dömd för rasism”, något som drabbat flera parlamentsledamöter, konsekvent ges den nyspråkliga eufemismen ”islamkritiker”.
I Danmark väljer man motsatt väg än Sverige, Frankrike och Tyskland, därtill piskad av det nationella traumat kring yttrandefriheten och Muhammed-teckningarna. Resultatet är en, i ett internationellt perspektiv, högst särpräglad föreställning om offentlig debatt.
Den som följt den danska debatten vet att ett av de största bekymren har varit att man inte ska göra som på andra sidan Öresund. Alla röster kommer till tals, har man sagt i Köpenhamn, paradoxalt nog också de som vill tysta andras röster. Sverige har i Danmark betraktats som ett exempel på det motsatta, som en tystnadsdiktatur. Kanske börjar den uppfattningen nu att ge vika.
I den danska debatten är kriteriet för att bli inbjuden som debattör en ren formalitet. Det viktiga är inte vad man säger, utan endast att man säger någonting. Det är de yttersta gränserna för denna ytliga modell för demokrati vi nu ser, en modell som i sin absurda slutpunkt leder till att man på en gemensamt ägd public service-kanal seriöst kan diskutera vad som inte låter sig diskuteras: de eventuella logistiska svårigheterna med etnisk utrensning.
Men det finns andra sätt att gå vidare. Låt oss kalla det för en grundläggande humanism. Att villkoret för att tala offentligt är att man accepterar det mänskliga hos sina medmänniskor, vars och ens nyansrikedom, allas lika värde.
Det kan låta en smula mjukt och självklart, men i jämförelse med det gyttjebad vi nu lever i, vore det en veritabel revolution.
Matthias Dressler-Bredsdorff är Europa-redaktör för Eftertryk Magasin, skribent i Politiken och lektor vid Sorbonne i Paris.
Övers. Claes Wahlin
